Ivar i Duvemåla berättar, del 6

I en artikelserie benämnt "Ivar i Duvemåla berättar 1 till 5" publicerade under min bror Yngve Karlssons profil har jag beskrivit min barndom och mina resor. I den här artikeln vill jag beskriva krigsårens barnarbete och allmänna fattigdom.

Då och då läser man om barnarbete i U-länderna. Det är mer sällan man hör talas om att min generation, 30-talisterna, blev utsatta för barnarbete. Vid olika sammankomster har jag berättat om min barndom. På folks resonemang efteråt har jag förstått att de inte trott på mina berättelser. Sanningen är att jag bara nuddat vid sanningen.

Jag kan "styrka" mina uppgifter, bland annat med citat från min dagbok ett litet häfte med rosa pärmar. Där står att läsa att jag 1941, nio år gammal, tillhörde JUF Jordbrukarnas ungdomsförbund. Rådgivare var min lärare Axel Henriksson i Ubbemåla. Chef för länets JUF:are var agronom Kuno Melander på Ingelstads lantmannaskola. Varje sommar kom Melander och Henriksson med cykel för att inspektera våra odlingar. Min far Hugo var noga med att det skulle se bra ut, när det kom höjdare. Jag kom ihåg att när vi sådde grönsakerna så kom han ut med tumstock för att mäta att det var rätt radavstånd. Han blev lätt sur om avståndet inte stämde med instruktionsboken. Men det blev i alla fall god skörd av kål, morötter med mera.

Cyklar ägde vi inte, utan vi gick till Getasjökvarns jakt- och herrgårdspensionat, cirka två kilometer bort, där vi sålde våra grönsaker. Greta Wessberg förestod pensionatet och hon var en vänlig dam. Hon var alltid glad när vi kom med färska grönsaker. Vi fick alltid goda kakor av tanterna i köket. De bakades av en söt flicka som hette Britta. Hon jobbade på pensionatet under 40-talet. Jag har aldrig sett henne sen dess, men av en händelse berättade jag för ett sällskap om de goda kakorna man fick i Sjökvarn. Då sa en för mig främmande dam att det var hon som bakade dom! Det visade sig att vi som pensionärer bor nästan grannar. Så nog är livet förunderligt.

Britta har mycket att berätta om Sjökvarn anno dazumal. Då var fart och fläkt över pensionatet. Sjökvarn är den enda herrgården i Algutsboda socken och ligger vackert på en höjd vid Lyckebyån. Gretas man hette Sven och var jaktvårdkonsulent. Det var en herre med pondus, han var alltid klädd som en herreman med jägargolfbyxor, knästrumpor, väst, jacka och jägarhatt med fjäder. Allt i olika färger. De hade en son som hette Kaj och han sysslade med får- och kalkonskötsel. Han drev under några år även Kolboda camping. Nu är det Kajs son Staffan som äger herrgården.

När jag var barn var det fullt av aktiviteter på Sjökvarn. Greta hade väl ett tiotal gäster. Alla höll på sin stil och pratade rikssvenska, liksom familjen Wessberg, och de höll sig för sig själva. Alla kom från "finare familjer". Ofta promenerade gästerna förbi vårt hem i Duvemåla. Två personer kom jag väl ihåg. En var en riktig herreman, en sjökapten som promenerade med stor värdighet och alltid med en cigarr i munnen. Den andra personen var en äldre dam. Hon bar alltid en vidbrättad hatt, ljus klänning med mycket kråsbroderier plus ett överdåd av halsband. Mina föräldrar tyckte om att prata med henne. Hon hade haft ett dramatiskt liv. Hon hette Asta Petrovskij och var född i Ryssland men flydde under revolutionen. Hon bosatte sig i Lund, där hon var verksam som massör. Jag kom ihåg att hon sa att hon brukade lyssna på radio Königsberg. Jag var ju så liten så jag förstod inte vad det innebar. Men det var Nazitysklands svenskspråkiga propagandasändningar. Av en händelse kom jag över en bok där hennes namn stod att läsa, det var namn på personer som Vilhelm Moberg och många andra svenskar inte tyckte om. Hur som helst så var Asta Petrovskij en snäll gammal dam och ofta fick vi karameller av henne. En jul fick ett paket från henne, som innehöll en så kallad ”Montydress” med lägermössa det var en kopia av general Montgomerys ökenråttors uniform från andra världskrigets strider i Afrika.

Nu är det tyst och stilla i Sjökvarns jakt- och herrgårdspensionat. För länge sen, före familjen Wessbergs tid, hade Vita bandet ett upptagningsställe för unga flickor som väntade oönskade barn. Man planerade ett stort bygge, men ägarinnan avbröt bygget och flyttade i stället till Älmhult.

Av Ivar Karlsson 11 jun 2009 17:36