Palestinsk stat inte den enda alternativet

Mötet mellan Obama och Netanyahu har öppnat Pandoras ask. Obama har lovat sina väljare, sina arabiska vänner och en stor del av världen en palestinsk stat. Israel har valt en statsminister som inte har en suverän palestinsk stat i sina planer. Detta står klart för världen efter mötet.

Obama har bestämt sig för ett nytt förslag. Israel undersöker öppet och officiellt andra alternativ.

För att visa att det inte är bara extremhögern som vägrar gå med på skapandet av en tredje stat på gamla brittiska Palestinamandatet, har Netanyahus parti, Likud, kommit med fem förslag. Här behandlas två av dessa.

Huvudargumentet är att det inte finns några tecken på att en stabil, självförsörjande och fredlig palestinsk stat kan sättas ihop med de möjligheter som finns på Västbanken och i Gaza. Det finns inte heller någon politisk samstämmighet inbördes mellan palestinierna. Gaza är inte överens med Västbanken. Palestinier som lever och har det bra inne i Israel vill inte tillhöra en annan stat. Egypten accepterar inte ett, ur politisk synpunkt, halvvilt Gaza. Jordanien kan inte acceptera en Hamas-styrd Västbank. Israeler själva vill inte ha en palestinsk stat inne i den strategiskt känsliga triangeln, femton kilometer från Telaviv, Israels ekonomiska och industriella hjärta. En sista förevändning är att den ekonomiska kontrasten mellan högteknologiska Israel och utvecklingslandet Palestina skulle vara en ytterligare riskfaktor för uppkomsten av missämja och motstånd.

Det första alternativet är att annektera hela Västbanken och även Gaza, och göra alla palestinier till israeliska medborgare mot att de accepterar Israel som en judisk stat. Det utökade Israel skall administrera hela landet och investera vidare i alla palestinska områden som har halkat efter i sin handel och industri. Sociala förmåner som utbildning och hälsa skulle då omfatta alla. Jerusalem skulle formellt bli allas huvudstad. Det finns röster som säger att det inte finns någon skillnad mellan en palestinier som redan bor inne i Israel och en palestinier som bor i Ramallah. En del flyktingar skulle då återvända. Detta alternativ kallas "conflict management", och går ut på att förvalta konflikten i stället för att försöka lösa den, vilket den ändå inte låter sig göras. Det sägs att Netanyahu inte är för detta förslag.

Det andra alternativet, som många statsvetare och strateger stödjer, är som följer: Egypten annekterar och styr Gaza. Gazaborna får land i Sinaiöknen för vidare utveckling. Gaza har ju varit egyptiskt område mellan 1948 och 1967. Jordanien, vars befolkning består av 80 palestinier, annekterar och förvaltar Västbanken, eftersom området har varit jordanskt samma period. En del av flyktingarna återvänder i detta fall också. Israel står utanför det hela med Jerusalem som huvudstad.

Summan blir att en suverän palestinsk stat överhuvudtaget inte behövs. Frågan är om "omvärlden", som har tjatat om en sådan stat, trots att den inte behöver leva sida vid sida med den, kan låta sig övertygas även om den egentligen inte har med saken att göra, eller om den kan tvinga Israel, som står ensamt, att acceptera det farligaste alternativet?

Av Ishak Haskiya 29 maj 2009 12:58