Wanjas och andras vandel

Just när LO-chefen började kunna pusta ut efter AMF-skandalen, träffas fläkten med ny och gammal skit och avbönscirkusen kan gå i repris. Hennes påbud till massorna den 1 maj om att "Kampen mot orättvisorna måste gå vidare" har tills vidare fått uppskjutas i avvaktan på att ledaren lämnar in kompletterande självdeklarationer.

Wanja vill ju så gärna göra rätt och ta ansvar, men ack så fel det blir.

Gamla synder som mygel för att skaffa sig själv och barn lägenheter vädras igen tillsammans med ny skit i form av förmånsresor, betalning av arvoden i Italien och trixandet med samtidig lön och pension för hennes man mm.

Att folk i allmänhet inte tvekar att:

-köpa svarta lägenheter eller via bekanta/arbetsgivare/fack gå runt bostadsköer på olika sätt,
-åka gärna tillsammans med make/maka på av andra betalda "studie-" eller "konferensresor" där det egentliga syftet är semester och ha roligt,
-glatt ta ett välbetalt styrelseuppdrag/extraknäck även om det skulle inkräkta på deras vanliga jobb,
-med glädje själva få pension eller fixa att make/maka får det vid 60 men fortsätta göra samma jobb fast nu med högre ersättning,

kan knappast överraska andra än möjligen några sektmedlemmar som inte hänger med i tiden. Särskilt villig är man naturligtvis om risken för ev påföljd är minimal.

Så problemet är inte att LO-chefens handlingar i sig skiljer sig från vad många svenskar gjort eller önskar göra utan den dubbelmoral damen så vällustigt vältrar sig i.

Trovärdigheten i hennes kritik mot den svenska maktelitens inkomster och omoral bonusar, lägenheter, förmåner av olika slag sjunker om möjligt till ett ännu lägre lågvattenmärke. Jag har i en artikel här på Sourze före AMF-skandalen exempelvis visat på vilka löner Lundby-Wedin varit med att godkänna bland eliten inom rörelsen. Länk: sourze.se

Bortsett från dubbelmoralen och hycklandet är nog kanske det mest graverade för Lundby-Wedin ändå, när allt kommer till kritan, det dåliga omdöme hon oupphörligen ger prov på. Var och en som innehar en liknande befattning, måste naturligtvis ständigt fråga sig: hur försvarar jag mina egna ekonomiska förhållanden om de ifrågasätts i morgondagens tidning? Det gäller ministrar såväl som fackpampar.

Om man är offentlig person, och som sådan ständigt påpassad, av inte bara avundsjuka medarbetare, som sprider rykten och skvallrar, utan också av ett gamigt medieuppbåd som man annars så populistiskt utnyttjar, kan man inte uppföra sig som anonyme Svensson. Har man dessutom, som LO-basen, policyangrepp som arbetsuppgift när det gäller andras höga löner, mygel och förmåner borde det mana till viss egen försiktighet och eftertanke. Men icke sa Nicke! Inget lärt och inget förstått har istället varit LO-basens ledord.

Nu är förvisso inte Lundby-Wedin ensam. Partikamrat Mona Sahlin fortsatte till bara något år sedan att låta sina räkningar betalas via kronofogden. Men Sahlin är snäppet smartare än LO-chefen. Även om hennes dåliga ekonomiska sinnelag förföljt henne ända sedan hon 1995 fick avgå som vice statsminister, har hon varit mästerlig när det gäller att försvara sitt dåliga omdöme.

Uttag för tiotusentals kr på statens kontokort förklarades i en direktsänd presskonferens, av en förnärmad och gråtmild Sahlin, endast vara inköp av två Toblerone, blöjor och cigaretter. Många tror på det än idag. Aftonbladets ledarsida så sent som igår!

I mitt tycke slår nog ändå två fd borgerliga ministrar rekordet. Dessa personers dåliga omdöme nådde närmast bibliska proportioner. Jag tänker på den korta karriär Maria Borelius handelsminister och Cecilia Stegö Chilò kulturminister gjorde 2006. Borelius anklagades snabbt för att ha anlitat svart arbetskraft trots höga inkomster och för att äga fastigheter via bolag i ett skatteparadis. Stegö Chilò fick klä skott när det uppdagades att den blivande högste politiske chefen för SVT, av princip ! inte betalt TV-avgift på 16 år.

Båda damerna hade till råga på allt långa journalistiska karriärer bakom sig. Kanske säger det en del om journalistkårens självupptagenhet och tron på den egna ofelbarheten. Till deras oförställda förvåning togs man dock snabbt ned på jorden via villiga kollegor som raskt placerade ett antal knivar i ryggen. Och så vad det äventyret slut och ökenvandringen tog vid. Ansvaret för omdömeslösheten delas naturligtvis av statsminister Reinfeldt.

Så, javisst. Lundby-Wedin är inte på något sätt ensam om att klampa i klaveret. Men övriga har fått avgå. Om än, som Mona Sahlin, temporärt och via time out under några år.

Men LO-chefen sitter kvar ännu åtminstone. Och det är kanske det som är det stora problemet för S? Samtidigt som det är ett välsignat tillstånd för Alliansen.

Av Lars Nilsson 28 maj 2009 12:34