Blues & Roots i Mönsterås

I helgen som var hölls den 16e Blues & Roots-festivalen i Mönsterås. Som så ofta såg inte väderutsikterna riktigt lovande ut inför fredagens och lördagens spelningar på Torget och på Storgatan. Som så många gånger tidigare så klarnade det ändå upp, lördagen bjöd rent på sol under eftermiddagen. Som alltid tidigare blir då kyrkbacken en enda stor picknick, där tusentals människor vilar sig, fikar eller tar en öl, om man skall ta vädret som indikation så tror jag inte chefen själv har något emot detta; att hans hus omringas av glada människor.

Spelningar dagtid är något av en folkfest, där samsas knuttar i svart skinn, barnvagnar, äldre gentlemän i fleecetröjor och hippies med långt hår. Spelningarna på kvällen sker i Parkskolan, för tillfället omdöpt till Bluespalatset. Under fredagen var temat kvinnliga bluesartister, vilket verkligen var på tiden. Huvudnumren var Kellie Rucker och Deitra Farr från USA och Erja Lyytinen från Finland. Kellie är en dam som lirar en mix av country, blues och rocknroll, Deitra Farr en dam som många andra souldamer, med en bakgrund i en kyrkokör och som sjunger en soulbaserad blues, utmärkt kompad av Mr Bo and the Voodooers. Slutligen Erja Lyytinen, som spelar en gitarrbaserad blues i samma anda som Ana Popovic, de är även ganska lika till utseendet. Kvällens bästa kvinnliga akt var ändå Karin Rudefeldt som med stor närvaro och ett tight komp av Dr Blues var mest hör- och sevärd.

Damerna till trots så stod The Don Darlings för kvällens, festivalens, till och med den bästa spelningen på flera år. The Don Darlings består av The Reverend på sång, Mads Husvik på gitarr, Miguel del Toro på ståbas, Martin Olsson på gitarr och banjo och vid trummorna sitter Johan Conse. Direkt de äntrar den lilla scenen så ser man att här är det en järnvägsvagn med attityd, minst. De tar sin retro på fullaste allvar, och frågan är om det ens lät bättre förr. Efter att ha hört the Don Darlings har jag mina tvivel, för det är fyttirackarns bra. Combon leds av the Reverend, en stor man helt i svart med de buskigaste tattarhängslen jag sett sedan en älgjakt i Yxskaftkälen på 70-talet, och en röst som låter som Lee Hazelwood och Leonard Cohen.

Man spelar en blandning av outlaw country, blues och rockabilly och kryddar det med punkattityd. Närvaron på scen är fullständig och kommunikationen med publiken total. En kille bredvid mig skvätter öl på mig, han märker det inte, jag bryr mig inte, jag är i ett lyckorus och studsar runt med de andra som har turen att befinna sig här och nu. Jag är lycklig.

Lördagen bjuder även på goda och intressanta spelningar, men för egen del går jag runt och har the Reverens röst ringandes i öronen, var kan jag höra dem härnäst?

De har en del ljudfiler på sin sida på Myspace man kan lyssna på, gör det! Länk: myspace.com

Några bilder från Mönsterås Blues & Roots festival.

Av Leif-Arne Undvall 26 maj 2009 12:11