Västbanken: Jag har aldrig sagt hejdå till någon

Det känns konstigt att nu äntligen vara hemma i Sverige. Det har gått en tid sen jag landade på Arlanda, men jag kommer på mig själv att hela tiden tänka tillbaka på Palestina och Israel. Osökt går oftast mina tankar till Hebron, människorna där och allt som jag fått uppleva. Tiden har passerat så snabbt, nyss var jag i Hebron och nu sitter jag i hemma i min lägenhet och tänker tillbaka. Minns fortfarande det första arabiska ordet som vi fick lära oss, vilket även var namnet på den lilla bok med arabiska fraser jag ständigt bar med mig: "Ahlan wa-Sahlan" – Välkommen. De människor jag har mött har alltid mött mig med just detta, Ahlan wa-Sahlan.

Om det finns något som kan liknas vid obegränsad genuin gästfrihet så är det detta himmelrike som jag har besökt. Flera frågade om jag tänker komma tillbaka till dem i Hebron. ”När det blir fred och ockupationen är över”, svarade jag. ”Då kommer jag att vara den första som besöker Hebron”. ”Men då kommer du aldrig att komma tillbaka” svarade de. ”Klart jag gör”, sa jag. ”Låt oss hoppas det, inshallah. Det kommer alltid att finnas en plats för dig här, Ahlan wa-Sahlan.”

Det kommer alltid att finnas en plats för Palestinas folk hos mig med. Jag kommer aldrig att glömma dem, intrycken de har gjort sitter för djupt. Själva Hebron kommer jag nog aldrig att sakna, men människorna. Det är många som jag saknar och flera jag tänker på varje dag. En kompis frågade mig häromdagen om jag tror att jag har gjort någon skillnad med min resa. Det enda jag vet är att människorna jag fått träffa har gjort en skillnad för mig. Man lär sig uppskatta det man har först när man inte längre har det. De enkla saker jag tar för givet och åtnjuter varje dag, som frihet och demokrati, är något det palestinska folket skulle ge vad som helst för, men aldrig har haft. Situationen i Hebron är förskräcklig, skulle inte ens önska sätta min värsta fiende i den. Men oavsett vad, hur illa än det må vara, hur hopplös situationen än må se ut, så möts man alltid med samma värme och generositet, Ahlan wa-Sahlan.

Läste i tidningen häromdagen att ett stort land i väster nu även börjat säga ifrån angående den israeliska ockupationen, och det väcker hopp. Tänk om allt det här kunde få ett slut. Själv grät jag inombords varje gång jag passerade igenom de stora militära terminalerna där likgiltigheten och bristen på medmänsklighet och empati var som störst. I murens skugga förstod jag hur lite vi som människor egentligen har lärt oss av historien. Muren delar inte bara upp land, den delar upp folk, familjer och vänner. De flesta av dem vi träffade hade till exempel inte varit i Jerusalem på flera år, aldrig sett havet, aldrig upplevt något annat än denna ockupation. Tänk om allt detta kunde få ett slut, tänk om jag fick stå där på andra sidan muren och välkomna dem, behandla dem precis som de har behandlat mig, Ahlan wa-Sahlan.

Tror det var Hashem, en av våra kontakter, som sa: "Jag har aldrig sagt hejdå till någon, enbart välkommen". Nu när jag blickar tillbaka, visst är det så det har varit. Jag har aldrig varit något annat än välkommen. Så många jag tänker på idag när jag sitter här. De flesta av dem kommer aldrig att få ta del av denna text men jag vill ändå nämna några av dem: Hani, familjen Bassem, Tiger, Hashem, Issa, Michael, Ida, Khalife Dana, Reem, Samwise, Walid och Nawaal. De är säkert bara namn för den som läser men för mig personer som är allt det jag skulle vilja vara, personer som aldrig kommer att ge upp sin tro om ett bättre samhälle. Personer som under dessa tre månader gjorde min vistelse till ett minne för livet. Om jag bara kunde, om jag bara fick ett tillfälle, så skulle jag av hela mitt hjärta, på samma sätt som de, bara säga: Ahlan wa-Sahlan.

Läs mer om Markus Hailes uppdrag i Hebron, och fler av hans texter här.

Av Markus Haile 19 maj 2009 10:52