Känslan efter Ellen

Hålrum i denna natt. Det är som att träda in i själva klockslagen. Vackla in i köldens hjärta.
Här slutar all känsel.
Eller är bara början.
Vinternätter skriker, har en röst- hårt gråtande sina kontraster.

Vitt och svart.
Brandvägg mot köld och natt.

Åh, Ellen.
Ojämförbar är denna saknad.
Jag är det tunga ekot över islagda vatten. Dessa plötsliga hugg av Aldrig Mer, som fäster bröstet på sin spets.
Istappad.

Dina själsatta ögon.
Svanfärg i pälsen.

Min dagboks mistelskrift formulerar ditt djurperspektiv. Från flisad tröskel, kökets sönderskurade trasmatta. Golvsmak i munnen.

Jag öppnar min ångest.
Vädrar mig.

Mitt inre djur.
Ett darrande minne. Varmt och vid liv.

Jag ser spårdjupen från jagade villebråd. Skarens röda skavsår efter klövar, som inte bottnat. Den ojämna kampen mellan hjortben och snödjup.

Här andas rädslan.
Ficklampans svepande sken fångar stupen, där flykten tvangs och vände.
Ett förlamande Utan Återvändo.

Hjortens sårbara hals, vänd i månsken. En obönhörd vädjan. Ögonbrustet ansikte, dödat i en sekund av sin värsta fruktan. En söndersträckt käklinje berättar om tjuvjakt, stumt, ur förlorad strupe.
Frostens flugvandring över utdragen tunga.

Åh, detta Värsta Tänkbara.
Ödet.
En frilagd hjärtmuskel i kramp.
En smärta, som aldrig tröttnar.

Av Isabella Mendrix 05 maj 2009 16:13