Den perfekta stunden, nu som då

När jag tittar ut genom fönstret är det samma måne som för några år sedan men som nu fått en nymånes skepnad, Kent spelar ännu en gång från högtalarna och det är samma person som sitter vid dataskärmen, men sedan slutar likheten med den tiden. Den tiden handlade om en tid av pånyttfödelse efter några svåra år, och jag fångade dagen på ett sätt som bara en som suttit inspärrad kan göra.

Vinet i glaset smakar lika gott som då och våren är här, precis som det året, men då tog jag igen en ungdom jag avsagt mig och njöt av uppvaktningen jag fick av män och jag dansade virvlande runt på krogen. Samtidigt försökte jag hålla jämna takt med rollen som mamma till två små barn. Det var inte alltid lätt att leva ett lite schizofrent liv, men barnen var nöjda över att se mig glad igen och att få höra skratten ljuda i det gamla statarhuset.

Nu är mitt inre i harmoni och kaoset är greppbart i all sin charm. Utan kaos är livet lite tråkigt och jag har alltid motarbetat stabilitet, men i dessa tider av åtstramning har jag beslutat mig för att landa ett tag. Jag ryser lite inombords av oro för att bli uttråkad, men efter att ha haft ett arbete där jag flaxat runt och där nästa vecka oftast varit ett frågetecken kanske det blir bra. Nåja, det är bara ett vikariat, och jag misstänker starkt att jag kommer att vilja flaxa lite efter att det är slut, men det viktigaste är att barnen mår bra och då får man som vuxen stå tillbaka.

Det sitter sex stycken sextonåringar på ovanvåningen och ska lana hela natten. Dessa vildingar som kan ställa till så mycket kaos men som samtidigt är som små kattungar som egentligen bara vill bli kliade bakom örat lite. Den lille är hos sin pappa och jag sitter med fullmånen och funderar över vart åren tog vägen.

Jag trivs, jag har så mycket mer att göra även om siffran visar på 44. Hur gick det till och när jag pratade med min syster som blev tre år äldre för någon dag sedan var vi lika förvånade över synen barnen har på oss och den syn vi har på oss själva. De är så olika. När jag var 20 år tyckte jag att de som var 40 lika gärna kunde lägga sig ner att dö, men inte skulle jag vilja vara 20 år igen med all den osäkerhet och sorg jag bar runt på. Men visst kunde jag vara utan mitt ansikte som ger liv åt nya rynkor för varje månad som går.

Nu precis som då skriver jag ner mina ord. Ord inombords som behöver komma på papper för att bli synliga och greppbara. Ord som under en period tog en vända inom poesins värld men som nu åter har landat i något annat, och som förhoppningsvis hittar nya vägar vad det lider. Ord som ger så mycket glädje och som reflekterar sorg och förtvivlan men som förhoppningsvis visar på framsteg. De underbara orden som är mina så länge de hålls inom och så länge jag får lov att smaka på dem i min ensamhet innan de stapplande tar sig ner på pappret.

Benen är uppkrupna under mig på stolen och jag sjunger med i Kents sista refräng medan överkroppen och ena foten gungar i takt till musiken. Månen har flyttat på sig lite och glaset är tomt. Skymningen har övergått till mörker och spegelbilden i fönstret visar ett glatt ansikte med en tofs högst uppe på hjässan som sakta svajar i takt med livet.

Av Birgitta Stiefler 10 apr 2009 12:53