Slöseri med perfekt fungerande bomber

Slöseri med perfekt fungerande bomber
Det blev omvärlden och inte Serbien som förlorade mest efter NATO:s ingrepp i Kosova.

För tio år sedan kämpade NATO sitt första väpnade slag, när det bröt ett luftkrig mot Serbien över Kosova. Attacken ondgjorde Ryssland och Kina och andra länder med liknande etniska problem. Den skapade också en ohelig allians mot kriget mellan pacifister, västeranhängare, konservativa och nynazister i Europa. Men resultatet visade, återigen, att rättvisan ibland måste svänga svärdet om den ska bli åtlydd; med brasklappen att det inte får bli till en vana.

Under George W Bushs era blev det ett fait accomplí att se på Kosova som på ytterligare en av dessa amerikanska cowboyrullar, ett typiskt intermezzo mellan invasionerna i Grenada och i Irak. Mao, det sades ha varit ett felsteg i rätt riktning, mycket likt allting annat som bushismen åstadkom. Men de som sa och alltjämt säger så - och de är många - har inte gjort sina hemläxor om Kosova.

Faktum är att det då, 1999, inte fanns något annat värdigt val. Serbien hade visat sitt flagranta ointresse för lag och rätt genom att lagvidrigt frånta Kosova sin autonomi i mars 1999, samt senare genom att anordna massmöten av serbiska extremister runt om i Jugoslavien. I början av 1990-talet var det återigen Serbiens ledning, som kontrollerade armén och kände till svagheterna i motståndarnas försvar, som förde konflikten från den politiska till den militära arenan. I själva Kosova hade Serbien påtvingat ett virtuellt apartheid, genom att kasta ut albanerna från förvaltningen, skolorna och sjukvården samt frånta dem alla former av sociala förmåner. Förtryckets omfattning var helt chockerande.

När det albanska upproret äntligen bröt ut var man i Serbien snabb att bränna jorden. Rader av säkerhetsrådets resolutioner före NATO-ingreppet talade om hundratusentals interna flyktingar samt "humanitär katastrof", utan att fördenskull kunna ge grönt ljus till ett ingrepp på grund av rysk omedgörlighet.

Frågan som NATO-kritikerna aldrig besvarat tillfredsställande är enkel. Med Milosevic i Belgrad och Ryssland i FN, vilket värdigt val hade NATO annat än att ingripa?

Det är solklart för mig att frånvaron av ett FN-mandat för NATO:s ingripande talar mindre om USA:s påstådda militarism eller NATO:s aggressionssyfte, och mera om FN:s paralys.

I dagarna och månaderna som följde startade NATO:s intervention mycket riktigt en debatt om reformbehovet i FN och vad gäller vetorätten i säkerhetsrådet. Optimisterna - inklusive jag själv - fick luft under vingarna och hoppades att Kosova skulle kunna bli den evolution av folkrätten som behövdes. Statssuveräniteten kunde kanske utmanas oftare, om den utövades på så sätt att det orsakade folkmord och brott mot mänskligheten.

Idag kan jag besviket konstatera att så blev inte fallet. Inga reformer har påbörjats inom FN för att förändra vetorätten, ergo har vi inga försök att utveckla den internationella rätten i en riktning som passar bättre till 2000-talet. Vad gäller Kosova, i stället för att det skulle bli det regel som det förtjänar att vara, så blev det - och är det ännu i dag - blott ett undantag från regeln. Eller, som diplomaterna föredrar att kalla det, ett Sui generis.

Detta hämmar såklart Kosovas och dess medborgares framtidsutsikter. De kan inte titta framåt och se ett ljus i slutet på tunneln, eftersom där inte finnes något ljus. De tycks ha låsts in i en trång Sui generis-bur utan tidsbegränsning och utan en avslutsstrategi som skulle få dem att känna sig mindre Sui generis och mer, låt oss säga, normala.

Ändå har albanerna åtminstone fått halva kakan: Kosova är oberoende, fastän delvis och under en oklar internationell observation. Det må vara Sui generis så det stänker om det, men det är ändå bättre än förut. Och själva Serbien lär det snart upptäcka att "förlusten av Kosova" var en dold välsignelse.

De demokratier som ingrep i Kosova däremot slösade bort tonvis av perfekt fungerande bomber till absolut intet nytta för sin egen del. Det gör dem, och alltså inte Kosova eller Serbien, till de allra största förlorarna i hela kosovahistorien.

Av Shqiptar Oseku 24 mar 2009 20:49