Finns det någon datorexcorsist här?

När jag skulle utföra en undersökning om ungdomars närhet till datorvärlden vid ett gymnasium i Göteborg för några år sedan, gjorde jag följande fältanteckning:

10.15. Efter att ha knackat fem minuter på glasdörren till entrén reste sig en elev motvilligt från datorn och öppnade dörren. Enda anledningen till att han lyfte blicken från sin skärm var att datorn slocknade. När jag väl kom in såg jag hur en elev slog på boxarpåsen i fikarummet. Jag fick reda på att hans dator också hade slutat upp att fungera, långt innan jag kom. Och i kön till datorteknikens rum stod elever och skickade sms till varandra medan deras lap-tops var på reparation. Plötsligt får en elev ett sms från en kamrat, flinar och ropar: "ROFL" medan sändaren säger: "LOL". De som spelade Counter-Strike, C-S, vräkte ur sig diverse uttryck jag inte förstod medan de som spelade World of Warcraft, WoW, kastade ur sig en annan terminologi. Jag stod mitt i den språkliga skottlinjen och förstod hälften av uttrycken samt att skolan är en starkt präglad kommunikationsteknisk meddelandemiljö.

Jag fann senare ett rum där jag såg fyra elever spela Counter-Strike och knackade på. Ingen respons. De var helt klistrade vid sina skärmar. Jag gick in i salen, presenterade mig och mitt syfte. Plötsligt lyfte en av eleverna sitt huvud och kastade en blick som sågade sig in i min hjärna. Han yttrade: "Vi vill inte vara med i någon djäkla undersökning!" Alla de andra deltagarna lyfte på sina huvuden och bekräftade vad deras kollega nyss sa. Plötsligt kände jag mig som mr. Superman himself, Christopher Reeve, i skräckrullen ”Village of the Damned”, där han måste konfrontera en utomjordisk ras vilka hade onda intentioner och kunde kommunicera telepatiskt med varandra. Jag lämnade lokalen med orden: "Testa dekaffinerat nästa gång." Humorn var inte uppskattad. Deras blickar var så vassa att de kunde klyva en vattenmelon och jag fick nästan huvudvärk av det hela. Min Gud! Finns det någon datorexcorsist på skolan?

Aggressionsbeteendet i samband med avbrott i spel eller att tekniken går i sönder är något som kanske är oförståeligt vid första anblick. Speciellt i mitt fall. Jag spelar inte så avancerade spel som WoW eller C-S. Det blir mest ett parti schack och sedan varken hinner eller orkar jag mer. Datorn för mig är mer ett verktyg och inget annat. Jag tror även att många föräldrar hamnar i min värld av förvirring när deras barn fastnar i spelen. Det är svårt att se och kanske förstå exakt vad det är som sker i dessa världar. Hur negativt det är kan låta att de unga sitter mycket med dessa spel tror jag att det ändå finns något utvecklande i det hela. De finner en gemenskap och kan få chansen att expandera sina jag till något mer än den vanliga identiteten. De som spelar mycket blir mer sammanbundna med tekniken och känner uppenbarligen en förlust när de blir skiljda från den. Som om en del av dem själva har försvunnit. De blir cyborgs på ett sätt. Psykologiska sådana. De psykologiska cyborgsen är individer som lever nära mediateknologin och inte kan överleva utan den.

Å andra sidan finns det de som tröttnar på allt vad spelande heter efter ett tag och vill göra något annat: sälja sin identitet. En mor berättade för mig hur hennes son ska ge upp spellivet genom att sälja sin WoW-karaktär för att resa till Grekland. Det intressanta blir att se effekten av detta, hur han kommer att klara av att leva utan sin fiktiva karaktär. Blir det återgång till WoW eller något annat rollspel?

Vill du ha lite mer läsning om ämnet ”att leva på nätet” kan jag rekommendera Sherry Turkles skrifter. Turkle är psykolog och professor of Science vid Massachusetts Institute of Technology, har levt som, anser jag, en psykologisk borg i en virtuell värld på nätet.

Ta gärna del av min blogg i ämnet. Det är kul att få respons och hålla igång diskussion om ämnet!

Av David Rehaag 11 mar 2009 14:24