Klipinne, tasketåg och trynträ

Två somrar under min uppväxttid i Åsele Lappmark vallade jag kor på skogen, var getarpojke som det där hette. Korna stod i en sommarladugård med jordgolv och min första uppgift för dagen var att ta ut dem ur ladugården. Men detta först efter att jag kollat, att samtliga kor hade morgonbajsat. Kogödsel var på den tiden - i mitten av 1940-talet - en värdefull vara som skulle tas om hand i största möjliga utsträckning.

På väggen innanför ingången till ladugården hängde en cirka 15 centimeter lång, fingertjock pinne i ett snöre, en klipinne. Den pinnen skulle jag använda på de kor som inte hade bajsat. Lyfta på svansen och killa vid analöppningen med klipinnen. Och si, den kossan bajsade!

När tjuren var gammal och förbrukad skulle den slaktas, en rätt så äventyrlig historia. Men man fann på råd: tjuren hade nosring. En lång stång med karbidhake sattes fast i nosringen. Medan tjuren ännu stod i bås knöt man fast ett långt, starkt becksnöre i pungen mellan de nedhängade stenarna och pungfästet vid kroppen. Snöret drogs bakåt mellan bakbenen. Så skulle tjuren ut. En man höll i stången fäst vid nosringen och en man höll i pungsnöret på ett par meters avstånd bakom tjuren. Mannen med stången ledde marschen och minsta krångel från tjuren ledde till att mannen med pungsnöret ryckte till. Den smärta tjuren då upplevde fick den foglig. Vägen till slaktplatsen "lagårdsbacken" var ej lång, pinan blev kort.

När hushållsgrisen skulle slaktas - i regel i november och i samband med ymnigt snöfall - skedde detta vid 4-tiden på morgonen. I "svinottan" av nedan förklarliga skäl. Grisen stod i kätte i ladugården och för att få ut honom till slaktplatsen hade man en enkel men effektiv anordning till hjälp:

En cirka 50 cm lång pinne, tjock som tummen på en vuxen människa. Man hade fäst en repstump av typ hästtöm i vardera änden av pinnen och höll man pinnen vågrätt hängde snöret ner i en halvcirkel från pinnen. Så "gosade" man med grisen och lurade honom att bita i det nedhängande snöret och vips vred man pinnen runt, runt grisens överkäke, och plötsligt hade man ett perfekt handtag för två man att dra ut grisen ur ladugården. Grisen skrek av smärta - därav den tidiga timmen för slakt; folket sov.

Genom att med kniv sticka grisen i halsens sida började den blöda ymnigt och i det skicket släpptes han att springa blodet ur sig tills han dog. Fläsket ansågs bli bättre av den behandlingen och snöade det ymnigt försvann blodspåren snabbt.

Det här är drygt 60 år sedan och eftersom detta hände i mina lappländska hemtrakter får man till de 60 åren lägga en rejäl moms - cirka 100 år gamla är beskrivna metoder.

Djurplågeri har alltid förekommit och idag kanske mer än någonsin - att plocka dun till kuddar från levande fåglar till exempel. Sov på spikmatta!

Av Mats Hägglöf 17 feb 2009 14:00