Vad skall hända nu i Israel?

Valresultatet är klart. Livni/Kadima har fått de flesta rösterna och får 28 platser av 120 i Knesset. Däremot är det inte klart att partiet kan bilda regering som förut med Labour och andra vänsterpartier, som tillsammans samlar 44 platser. Det är inte klart att den gamla partnern Shas, det religiösa partiet, ger henne sina 11 platser; även om det vore så utgör 55 säten ingen majoritet. Utöver denna matematiska situation om Kadimas chanser måste man också poängtera att även Kadima har sina rötter i Likud. Det bär nationella sionistiska förtecken och säger att Israel är en judisk stat. Partiet är villigt att förhandla med palestinierna och skapa en separat palestinsk stat, men även den kompromissviljan har sina gränser.

Netanyahu/Likud har fått 27 platser. Partiet leder den så kallade högerblocket med Lieberman/Israel Beitenu 15 platser, Shas 11 platser och de nationella religiösa partierna ytterligare 12 platser, följaktligen 65 platser i Knesset. Majoriteten är klar för att bilda regering även om köpslåendet kommer att ta tid. Likud är inte för en suverän palestinsk stat, som helt klart skulle kunna bli en kruttunna på Israels mage, utan stödjer en annan politisk konstruktion där huvudpunkten ligger i en förbättrad ekonomi. Lieberman, som vänstern i Israel och i Europa beskriver med alla negativa klyschor som fascist, rasist och extremist i den socialistiske jargongen, accepterar en separat palestinsk stat som tar upp vissa palestinska städer som finns i dagens Israel, mot att Israel behåller en del bosättningar i Västbanken, det vill säga Judea och Samaria. Han stödjer en optimal separation, en skilsmässa mellan judar och araber. Tanken är inte så konstig när man betänker de 60 års krig som utspelat sig mellan dessa två parter. Det är möjligt att Lieberman är mer praktiskt realistisk i sina tankegångar än dem som tror att dessa två folk skall kunna leva i samma hus. Palestinier som har förutsättningar att vara lojala mot Israel får stanna. Hans lojalitetskrav, som också kritiseras vilt av vänstern, finns i dag i många stater, som till exempel USA. Frågan är om kan expandera demokratiska definitioner till rätten att öppet vara fiende mot den stat som man är medborgare i? Lagar om förräderi och högfärräderi finns även i skandinaviska stater, även om mannen på gatan inte vet mycket om dessa.

Ett annat alternativ, som kan vara ännu bättre för Israel, är ett partnerskap mellan Kadima 28 och Likud 27 förstärkt av Israel Beitenu 15, eventuellt med Shas 11. Det blir en nationell enhetsregering som många har pratat om. 81 platser av 120 kan ge Israel en stabil plattform för allt som kan komma, speciellt för förhandlingarna med palestinierna

Den viktigaste frågan är om förhandlingarna med palestinierna skall fortsätta. Där är svaret ja, trots att alla tecken är negativa när det gäller en eventuell överenskommelse inom en rimlig framtid. Vad som kan hända om 50 år är okänt.

En annan sak är Hamas i Gaza. Så länge den gruppen, legitimt vald eller inte, har Israels förstörelse som mål, kommer den att betraktas som en potentiell fiende, vapenstillestånd eller ej. Det samma gäller Hezbullah i norr och beväpnade palestinska grupper på Västbanken. Ingen makt i världen kan tvinga Israel att inte försvara sig eller att förhandla under hot. Här är det intressant att veta att många stater har börjat hindra flödet av iranska vapen till Gaza trots den kritik som har riktats mot Israel angående striderna på denna landremsa.

En tredje sak är den attitydförändring som nu finns hos palestinierna. Deras fientliga hållningar har inte givit resultat; tvärtom! Det finns palestinier som nu förstår hur bra de har haft det inne i Israel. De förstår också att deras motstånd har lett fram till en högervändning i Israel som visar att israelers vilja att leva tillsammans med dem är mycket, mycket mindre.

En fjärde sak är att omvärldens åsikter om vad och hur Israel skall göra inte kommer att spela samma roll som förut. Inte ens USA kommer att kunna pressa Israel till farliga kompromisser. Högervändningen är ett tecken på att Israel har återvänt till sin sionistiska grundtanke och tänker ta sitt eget öde i sina egna händer. Det är bäst för alla medlare att inte blanda sig och låta saken ordnas mellan judar, det vill säga israeler och araber, det vill säga palestinier.

Av Ishak Haskiya 16 feb 2009 20:17