Irak rätt men Afghanistan fel?

Vad som på lång sikt visat sig vara rätt eller fel beslut är inte helt enkelt att avgöra i nuet. Vare sig det gäller medvetna eller omedvetna beslut om små eller stora frågor inkl invasioner, aktie- och husköp.

Det som alla, på goda grunder, och med all tillgänglig expertis i ryggen, sagt vara rätt, kan mycket väl visa sig var fel och vice versa. Efter sådär en tio år.

USA:s invasionen av Irak, byggde åtminstone i ett avseende, på den felaktiga premissen, om landets innehav av massförstörelsevapen. Men trots det kan beslutet mycket väl visa sig vara helt rätt. Själv tillhör jag den lilla föraktade skara som ansåg, och fortfarande anser, det var rätt att invadera Irak, helt oberoende av regimens, vid just invasionstillfället, avsaknad av massförstörelsevapen. Bevisligen hade regimen tidigare använt sådana mot den egna befolkningen.

Många misstag gjordes förvisso av USA. Sett i backspegeln var det fel att slå sönder Iraks militära styrkor, upplösa dess byråkrati och polisväsende. Vidare var invasionsstyrkan alltför liten och för dåligt förberedda på vad som skulle komma efter den rent militära segern. Till alla missgrepp skall också läggas det övermod och nonchalans som visades inledningsvis och som dessvärre får bokföras på kontot för "vi-är-ju-ändå-världens-enda-supermakt-och-dessutom-demokratiskt-styrda-så-vi-vet-allt-vad-som- är- bäst".

Vidare underskattades de djupa klyftorna mellan kurder, shiiter och sunniter. Dessa kunde Hussein och han mördarband undertrycka med hjälp av diktaturen. Inte helt olikt Titos hanterande på Balkan där inbördeskrig också startade när denne försvann från scenen.

Med detta sagt, ser situationen i nuläget, trots allt, riktigt bra ut i Irak. Landet har som enda arabiska land genomfört flera demokratiska val, varav det sista bara för några dagar sedan. Allt rapporteras dessutom ha gått lugnt till. Till yttermera visso har - numera - ett antal internationellt kända vänstertidningar och vänsterskribenter bytt fot och ser positivt på utvecklingen i Irak. Det gäller dock inte massmedia i Sverige, som inte ens bryr sig om att rapporterar om valet. Mycket mindre den positiva utvecklingen.

Intressant är att valet visade att alla islamistiska partier förlorat mark, särskilt de som var associerade med shia-radikalerna under ledning av Moqtada al-Sadr, vars andel föll från 11 till 3 procent. Det ledande sunni-islamistiska partiet blev utraderat. Det enda islamistiska partiet som gick fram var Dawa under ledning av den nuvarande premiärministern. Men det partiet hade å andra sidan strukit ordet “islamistisk" i sitt namn. Valet har givit premiärminister Maliki en stark ställning som bla innebär att inget enskilt islamistiskt parti på egen hand kan kontrollera någon provins i landet.

TT rapporterar att i januari 2009 dödades 191 människor, det är den lägsta dödssiffran sedan den USA-ledda invasionen 2003. Med tanke på att Saddam Hussein i snitt dödade mer än 3,000 människor i månaden, är januari 2009 förmodligen en av de månader då minst antal människor dödats i Iraks historia.

Enligt min åsikt var Husseinregimen avskydd av den egna befolkningen, ett hot mot sina grannar vilket man visade i det första Irakkriget 1991, en diktatur som i åratal motsatt sig FN:s inspektioner och som rent allmänt var en fara för omvärlden. Därför var regimens avlägsnande en nödvändighet.

Den positiva bilden av utvecklingen i Irak står i stark kontrast till den i Afghanistan. Där går allt åt motsatt håll. Trots FN:s och Sveriges riksdags välmenande insatser av såväl militärt som humanitärt bistånd. För närvarande består ISAF-styrkorna, under NATO:s befäl, av ca 50,000 soldater från ett 40-tal länder. Sverige har haft trupp i landet sedan 2002.

Den finns fundamentala skillnader mellan problemen i Irak och Afghanistan. Såväl religiösa, utvecklings- och utbildningsmässiga, som geografiska kan åberopas. Den tidigare störtade talibanrörelsen växer sig nu allt starkare och regeringen verkar inte ha några andra alternativ än att av FN och USA kräva mer trupp. Något som tyvärr USA:s nye president verkar ha hörsammat.

Talibanregimen är i grunden en form av medeltida teokrati med bla dödsstraff för utländska biståndsarbetare och stympning och prygelstraff för kvinnor. Avskyvärd på alla möjliga sätt således. Men historien visar att trosföreställningar, om än i diktaturens form, är svårare att utrota än mer världsliga diktaturer. Därför går det inte att jämföra Husseins Irak med talibanernas Afghanistan. Särskilt inte som det verkar finnas ett rejält folkligt stöd för denna teokrati.

Till detta kommer att Afghanistans geografi är en militär mardröm, men ett paradis för gerillakrigföring. Bara i modern tid har såväl Storbritannien som Sovjet misslyckats med att ta kontroll över landet. Därför finns det ingen som helst anledning att tro att ISAF, nu efter att ha varit där i åtta år, är på väg att lyckas.

Det enda land som lyckats med att bekämpa en mer betydande gerillarörelse är faktiskt Storbritannien. Metoden har dock fallit i glömska. Det hände i Malaysia under femtiotalet. Metoden byggde byggde på att byar efterhand säkrades, gavs förmåga att skydda sig själva och stängde ute alla infiltrationsförsök. Något som USA misslyckades totalt med i Vietnam och nu också i Afghanistan.

Nå, vad är då receptet och det generella budskapet för när utomstående FN eller den kvarvarande polisstormakten USA skall lägga sig i andra länders inre angelägenheter?

Ganska enkelt faktiskt. I teorin vill säga. Vapenmakt kan utövas mot ett lands regim som utgör ett påtagligt hot mot andra länder. Och det helt oavsett om regimen har ett folkligt stöd eller inte för sina åtgärder. Länder som utifrån kan förefalla avskyvärda teokratier av talibansnitt exempelvis skall däremot inte angripas om man har ett avsevärt inhemskt stöd och inte utgör något hot mot andra.

Terrornätverkets al-Qaidas närvaro i Afghanistan utgör förvisso ett hot mot andra men det motiverar ändå inte en utländsk militär närvaro i landet. Skulle bara det vara anledningen, borde Pakistan vara FN-kontrollerat för länge sedan.

Slutklämmen blir alltså rådet att avveckla den militära närvaron i Afghanistan oavsett om talibanerna då tar makten. Ompröva beslutet om regimen kommer att utgöra ett hot mot andra länder.

Av Lars Nilsson 04 feb 2009 23:28