Nyliberalism är liberalism på crack

Redan på 300-talet f.Kr menade filosofen Epikuros att rädslan skapar människor som är lättledda. Det är lika sant nu som det var då.

Själva termen nyliberalism myntades av den österrikisk-brittiske aristokraten och nationalekonomen Friedrich Von Hayek vid en konferens i Paris 1938. Hans bok "The Road to Serfdom" Vägen till träldom som utgavs 1944 brukar klassas som en av den nyliberala rörelsens främsta inspirationskällor. Von Hayek menade bland annat att all centraliserad planering är steg på vägen till ett totalitärt samhälle som Hitlertyskland eller Stalins Sovjet. Lösningen är istället att låta marknadskrafterna styra fritt.

Den ungersk-amerikanske nationalekonomen Karl Polanyi som 1944 publicerade boken "Den stora transformationen," som innehöll en saftig kritik av 1800-talets industriellt marknadsbaserade ekonomi, hade en annan syn på saken. Polyani skrev bland annat:

"Att låta marknadsmekanismer vara den enda herren över människor och deras naturliga omgivning skulle resultera i samhällets tillintetgörande."

1947 träffades 39 liberala ekonomer och publicister från tio länder för en konferens på berget Mont Pelerin nära Vevey i Schweiz. Syftet var att sprida idéer om det fria samhällets natur och marknadsekonomiska och politiska mål. Förutom Hayek deltog även hans elev Milton Friedman från den neokonservativa Chicagoskolan, en man som skulle komma att betyda mycket för nyliberalerna och deras agenda.

Efter andra världskriget bands de andra valutorna till dollarn som i sin tur bands till guldet och USA hade på så sätt en dominerande ställning i valutasystemet. Vid den tiden förde många länder en så kallad keynesiansk ekonomisk politik, vilket innebar att de med hjälp av överskott eller underskott i statsbudgeten sökte utjämna konjunkturväxlingar och upprätthålla en jämn tillväxt. I Sverige och vissa andra länder var det övergripande målet att trygga sysselsättningen och skapa en välfärdsstat, något som vi också lyckades med och Sverige toppade i åratal listan över länder som det var bäst att leva i.

Milton Friedman hade dock en helt annan syn på saken. Enligt honom borde staten göra så lite som möjligt för att motverka arbetslöshet och använda så lite pengar som möjligt för att undvika inflation. I ett av sina viktigare verk konstaterade Friedman att "endast en kris - verklig eller inbillad - kan åstadkomma verklig förändring", en taktik som tillämpats åtskilliga gånger av eliten för att omdana "fåren" och "de onyttiga ätarna" för att tala i elitens termer.

Efter oljekrisen på 70-talet vädrade nyliberalerna dollarlukt och med en armada av iskalla systemskiftare och miljonfinansierad propaganda som vapen gick de till storms mot det keynesianska systemet som förvisso lämnar en hel del i övrigt att önska och i förlängningen är ekologiskt ohållbart på grund av kravet på ständig tillväxt, men lösningen är ju inte ett orättvisare system som också bygger på utarmning av ändliga resurser.

Nu gällde det att lägga massor av krut på att skylla alla problem på välfärdsstaten och hävda att lösningen är en ohämmat fri marknad. Det faktum att oljekrisen hängde ihop med att vi byggt upp ekonomin på en ändlig resurs i händerna på diktatorer i mellanöstern som dessutom råkade ha en kartell som kontrollerade priset, diskuterade man inte gärna. Lika lite som att den klassiska liberalismen med en oreglerad marknad kraschade redan under depressionsåren.

Efter militärkuppen i Chile 1973 fick Friedman chansen att testa sina idéer i praktiken när han blev ekonomisk rådgivare åt diktatorn Pinochet. Efter den våldsamma kuppen skakades Chile av hyperinflation. Friedmans lösning till diktatorn var att sänka skatterna, införa frihandel, privatisera tjänstesektorn, skära ner på den offentliga sektorn och avreglera. Han sa till Pinochet att göra detta så snabbt som möjligt, innan den chockade och sargade befolkningen hann reagera.

Hela idén med nyliberalismen är att marknadsmekanismerna ska tillåtas styra över mänsklighetens öde. Tanken är att ekonomin borde diktera samhällets regler och inte tvärtom. De har spenderat flera hundra miljoner dollar för att marknadsföra nyliberalism som mänsklighetens naturliga och normala tillstånd.

Två som omhuldade dessa tankar var Margaret Thatcher och Ronald Reagan och de utgjorde kärnan i Storbritanniens thatcherism respektive USA:s reaganomics under 80-talet. Nyliberalismen hade startat sitt segertåg över världen.

Resultatet? En finpolerad budget till priset av mer utslagning, massarbetslöshet och mer pengar till de redan rika. Under 1980-talet så gick 29 procent av skattesänkningarna i Storbritannien till 1 procent av skattebetalarna, så att en enda person som tjänade hälften av den genomsnittliga lönen såg sin skatt öka med 7 procent, medan en enda person som tjänade 10 gånger genomsnittslönen fick en sänkning med 21.

Statsvetaren Susan George sa mycket träffande om Thatcher:

"Järnladyn var själv Friedrich von Hayeks lärjunge, hon var en socialdarwinist som inte hade några kval över att uttrycka sin övertygelse. Hon var välkänd för att rättfärdiga sitt program med ordet "There Is No Alternative." Det centrala värdet i Thatchers doktrin och nyliberalismen själv är begreppet konkurrens - konkurrens mellan länder, regioner, företag och, självklart, mellan individer. Konkurrensen är central för att den separerar fåren från getterna, männen från pojkarna, de starka från de svaga."

Thatcher sa också:

"Det är vårt jobb att sola oss i ojämlikhet och att se att färdigheter och kunskaper ges utlopp för allas goda."

En belysande motsägelse.

Susan George förklarar att i Storbritannien minskade antalet jobb inom den offentliga sektorn med 2 miljoner under Thatcher-eran. En av huvudteserna inom nyliberalismen är att den offentliga sektorn måste bli brutalt nedskuren eftersom den inte följer och inte kan följa den grundläggande lagen om konkurrens för profit och marknadsandelar. Så om du blir sjuk, så är det bästa att du har råd med det.

Under Reagans tid på 80-talet ökade de rikaste 10 procenten av amerikanska familjer sin genomsnittliga inkomst med 16 procent, de rikaste 5 procenten med 23 procent, de rikaste 1 procenten av de amerikanska familjerna fick en 50-procentig ökning. Deras inkomster ökade från 270.000 dollar till 405.000 dollar. Bland de fattigare amerikanerna visade det sig att de lägre 80 procenten förlorade alla någonting, och som vanligt gällde regeln att ju lägre man befann sig, desto mer förlorade man. USA kunde också stoltsera med 35 miljoner människor som levde under existensminimum.

En utvecklingsrapport från 1997 av United Nations Conference on Trade and Development baserad på 2.600 separata studier av inkomstklyftor och fattigdom i vitt skilda länder visade att i nästan alla länder har ojämlikheter ökat de senaste 20 åren beroende på nyliberal politik.

Som Naomi Klein mycket riktigt beskriver det i sin briljanta bok "Chockdoktrinen" så upprepades taktiken från Chile efter invasionen av Irak 2003, men nu på ett ännu brutalare sätt. Först avväpnade man landet, sen invaderade man det och medan befolkningen ännu befann sig i chock "öppnades" landet för utländska investerare. Till skillnad mot vad Bushadministrationen hela tiden hävdade så försökte USA i det längsta att fördröja fria irakiska val. "Ockupationen av Irak har aldrig syftat till att ’återuppbygga’ landet, bara till att krossa det, stycka det och bjuda ut delarna till försäljning i väst" skriver Naomi Klein.

John Kavanagh vid the Washington Institute of Policy Research skriver:

"Globaliseringen har gett de extremt rika bättre möjligheter att tjäna pengar ännu snabbare. Dessa individer har gjort bruk av den senaste teknologin för att flytta stora penningsummor runt jorden extremt snabbt och för att spekulera allt effektivare."

Robert W Cox, professor i politisk vetenskap sa följande:

"Nyliberalismen omvandlar staterna från att vara buffertar mellan externa ekonomiska krafter och den inhemska ekonomin till att bli verktyg för att anpassa den inhemska ekonomin till den globala ekonomins krav."

Med andra ord är det marknaden, finansspekulanter och företag som sätter reglerna för vilken politik som är önskvärd och för att attrahera kapital och arbetstillfällen bjuder staterna under varandra. Välfärdsstaten måste nedrustas eftersom marknaden kräver det.

Nobelpristagaren och nationalekonomen Joseph Stiglitz, som i flera år var chefsekonom på Världsbanken, avslöjade hur IMF under 80 och 90-talet tvingade länderna i Asien, Afrika och Latinamerika att göra kreditavregleringar.

"IMF-upploppen är plågsamt förutsägbara. När ett land är "nere för räkning, drar IMF nytta av situationen och pressar ut den sista blodsdroppen ur dem”.

Stiglitz liknar frihandel på WTO-vis med opiumkrigen:

"På samma sätt som på 1800-talet river amerikaner och européer idag ner hinder för handel i Asien, Latinamerika och Afrika, medan de skyddar sina egna marknader mot tredje världens jordbruksproduktion."

Föga överraskande så fick Stiglitz sparken från världsbanken. Han var ju ofin nog att tala sanning.

För att travestera Lenins citat "Kommunism är socialism som har bråttom" skulle jag vilja mynta följande uttryck:

"Nyliberalism är liberalism på crack."


Källor:

"A Short History of Neoliberalism" - Susan George

Artikel om Susan George från Visual Wikipedia

Här kan du köpa "The Politics of Rich and Poor" av Kevin P. Phillips

"Trade and Development Report 1997", rapport från FN

Här kan du köpa "Chockdoktrinen : katastrofkapitalismens genombrott" av Naomi Klein

"Globalisten Som Kom in Från Kylan" om Joseph Steglitz, av Greg Palast

Av Michael Delavante 28 jan 2009 17:12