Bakhalt

Han hade 300 olika namn för snö och snöförhållanden, under vårvintern arbetade han som färdledare för hotellets gäster. Han kunde valla skidor, både till de som behärskade tekniken och till de som behövde mer påtagligt fäste. Gästerna kunde lämna in sina skidor på kvällen så vallade han dem tidigt på morgonen innan gruppen gav sig iväg på dagens utfärd. Den här dagen gick turen till Yttersvallens våffelbruk.

Dagen började med kyla eftersom natten varit klar, men redan klockan 10 började temperaturen närma sig nollstrecket. Damen hade röd anorak från Helly Hansen, på armarna fans påsytt tygmärken från svenska och norska fjällhotell. Hon hade valt det lilla fjällhotellet eftersom där fanns fortfarande en slags genuin atmosfär, något som saknades i metropolen Åre numer, som på gott och ont påminde om en förort till Stureplan.

Färdledaren hade inte helt förutsett väderomslaget, då hade han valt en mjukare fästvalla. Turen började med att man åkte mot Välliste, några kilometer först utan nämnvärd stigning. Till att börja med åkte man genom gammal gles granskog, granarna var rikligt behängda med hänglavar, lavar som renen livnärde sig på när snön låg djup, alectoria och bryoria. Efterhand glesnade granskogen och ersattes av dungar med fjällbjörk. När man närmade sig trädgränsen hade det hunnit bli dagsmeja. Gruppen började slita med bakhala skidor, männen kunde något kompensera det dåliga fästet med armstyrka, därtill ville ingen av dem verka gnällig, så sade inget. Damerna och Damen i synnerhet hade i alltmer påstridig ton påpekat att skidturen började bli tung och påfrestande. Färdledaren försökte peppa dem med att det bara var någon kilometer kvar innan det bar nedför mot Yttersvallen, men tålamodet var på upphällningen. Därför gjorde gruppen en apelsinpaus, medan färdledaren lade mjukare fästvalla på skidorna för de som önskade så.

Med höjt blodsocker och bättre fäste fortsatte gruppen uppför de sista branta motbackarna. Damen var ändå inte nöjd, trots röd Swix under steget halkade hon bakåt, och föll sedan framåt mot snön. Första gången det hände så höll hon masken men då det upprepades på nytt inom en minut så brast det för henne, hon skällde ut färdledaren hans inkompetens som vallare och färdledare och avslutade med att han var ”en obildad Lappdjävel.” Färdledaren stod tyst en stund och kisade mot solen, men svarade sedan: ”Åk du direkt till Blåkulla, för kvast är ett färdmedel som passar dig bättre än skidor. Båda stod tyst en stund, sade inget mera men fortsatte ändå tillsammans i grupp mot Yttersvallen.

Damen kunde inte smälta att hon blivit tilltalad på det sätt hon blivit av färdledaren, så hon beklagade sig för hotellets direktör och ägare. Ägaren som väl kunde förstå färdledarens motiv och sympatisera med dem, bad ändå honom att be Damen om ursäkt vid kvällens middag, vilket han omsider lovade att göra.

Vid kvällens middag så kom direktören in i matsalen och påkallade uppmärksamhet därför att hotellets färdledare ville göra ett tillkännagivande. Den väderbitne mannen kom in och ställde sig i matsalens mitt, vände sig mot Damen, som förväntansfullt och högdraget såg på honom.
”Den där resan vi talte om idag på fjället… jag skall bara meddela… att den blir inte av.”

Av Leif-Arne Undvall 06 jan 2009 21:57