Universums symfonier

Den gamle grekiske filosofen Pythagoras ansåg att musiken är en återspegling av en högre, kosmisk harmoni. På samma sätt, med samma talförhållanden, tänkte han sig att himlakropparna rörde sig med proportionerliga avstånd runt jorden.

Utifrån detta tankesätt beskrev så småningom filosofen Platon hur världsalltet hade skapats ur oktavens förening av likhet och skillnad. Anledningen till att vi inte kan höra denna sfärernas musik som himlakropparna frambringar förklarades med av att vi blivit avtrubbade av dess konstanta symfoni.

I nummer 6 år 2004 av Illustrerad Vetenskap kunde man för ett par år sedan läsa en artikel om att universum är fullt av musik:

"Sjungande klot, svarta hål som brummar och stjärnor som spelar cello. Universums musik har faktiskt blivit ett riktigt örhänge bland astronomer, som genom att lyssna till det djupa mullret från kosmiska ljudvågor kan lära sig hur galaxer växer och stjärnor blir till."

I ljuset av detta får begreppet strängteori ytterligare en innebörd - och en fascinerande sådan. Idag så talar forskarna om att subatomära strängar är universums minsta beståndsdelar och att de är mycket mindre än elektroner och kvarkar. Dessa strängar kan vara öppna eller slutna i ringar och är elementarpartiklarnas byggstenar och varje elementarpartikel utgör i sin tur ett specifikt svängningstillstånd hos strängarna.

Låt oss nu göra en historisk tillbakablick:

Johannes Kepler var en tysk astronom, matematiker och fysiker som 1589 började studera vid universitet i Tübingen där han blev inspirerad av Michael Maestlin, en professor i matematik och anhängare av den heliocentriska världsbilden som utformades av Nicolaus Copernicus i början på 1500-talet.

År 1594 blev Johannes Kepler själv matematikprofessor i Graz och 1596 skrev han sitt första astronomiarbete, ”Det kosmografiska mysteriet”, där han försöker förklara sfärerna för Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter och Saturnus.

På grund av religiösa oroligheter var han tvungen att lämna staden 1599 och 1600 utsågs han av Tycho Brahe till medhjälpare i hans astronomiska arbeten i Prag. Där formulerade han också sin lagar om himlakropparnas elliptiska rörelser vilka sedan hjälpte Isaac Newton att formulera sina teser om gravitationen.

1619 skrev Kepler "Harmonice mundi" Världsharmonin där han bland annat beskrev sambandet mellan planeternas omloppstider och längden på deras bana. I boken lade han även fram en teori om att planetsystemet och dess rörelser och proportioner skulle återspegla musikaliska harmonier.

Det där låter ju minst sagt fantasifullt i överkant och har länge ansetts vara fel. Emellertid visar forskningsresultat av moderna astronomiska algoritmer framtagna av forskare på Bureaus des longitudes i Paris och Stanford att det faktiskt existerar en häpnadsväckande geometrisk och musikalisk ordning i universum.
Kenneth R Lang är professor i astronomi och har bland annat skrivit så här:

"Solen spelar en hemlig melodi, dold inom sig själv, som skapar en spridd pulserande rörelse på dess yta. Ljuden färdas genom solens innandöme och får hela globen, eller delar av den, att röra sig in och ut, sakta och rytmiskt likt det regelbundna stigandet och fallandet av tidvatten vid kusten eller ett hjärta som slår."

Ett bra exempel på att även vetenskap kan vara vackert, eller hur?

Kolla in:
Keplers beskrivning av himlakropparnas rörelsemönster
Den sjungande solen
Artikel om hur musiker och en astrofysiker sätter upp konsert med musik från rymden
Intressant sida tillägnad Keplers arbeten

Av Michael Delavante 23 dec 2008 09:35