Mörkret tätnar för den amerikanska ekonomin

Kommer man en bit från huvudstadens gråa gator, hit ut till skärgården, räcker faktiskt dagens korta ljusransonering. Havsspegeln fångar himlens få utspridda blå öar och det behövs inte mycket mer än en flock ejdrar som bryter vattenytan för att sätta igång ett litet ljusspel. Effekten ger minst lika mycket behållning som huvudstadens färgglada julbelysning, där mörkret skulle bli alltför förtryckande om inte för de små glödlamporna i fönstren.

Betydligt svårare är det att hitta ljuspunkter i världens ekonomiska läge. I Washington har landets nästa hövding presenterat sina nya rådgivare och molnen tycktes skingra sig något. Snabbt slutade de dock samman igen och liksom decembers kompakta molntäcke, påminns vi att väderleken är svårare för människor att påverka än själva klimatet. Personerna som Barack Obama har valt för att hjälpa honom styra upp ekonomin - ett uppdrag lika ödesmättat som att stävja klimatförändringen - saknar inte meriter eller erfarenhet. Men deras ideologiska grundvalar bör definitivt ifrågasättas.

Lawrence Summers utnämning som Obamas ekonomiske rådgivare skulle stärka förtroendet för den nästa regeringen, genom att påminna om de goda tider som rådde när han jobbade för Bill Clinton. De flesta minns Clinton som presidenten bakom USA:s längsta obrutna ekonomiska expansion. Färre förstår hur hans reformer bäddade för dagens kris. Det var under Bill Clintons tid som grundpelarna i USA:s ekonomi revs bort. Visserligen blev de kortsiktiga effekterna ökat snurr på konsumtionskarusellen och snabbt stigande börser. Men efter George W. Bush historiska vanskötsel har nu de långsiktiga konsekvenserna av Clintons politik uppenbarat sig.

När den juridiska barriären mellan de kommersiella bankerna och investeringsbankerna revs bort på 90-talet, tilläts bankerna att låna ut pengar utan hänsyn till deras egentliga tillgångar - en ekvation som före lagändringarna på Clintons tid hårt hade reglerats. Bankerna skördade avgifterna från sin starkt expanderade utlåningsverksamhet, samtidigt som de tjänade på att sälja skulden vidare på en ny marknad som också befriats från reglering.

Den nya marknaden i förskönad skuld stöddes av så kallade "Credit Default Swaps", där den ena finansinstitution lovade att kompensera den andra i fall att dess ompaketerade skuldbrev visade sig vara värdelösa. Men inte heller där fanns det något lagstadgade minimikrav på försäkrarens egen kapitalbas.

Ändå välsignades de nya marknaderna av USA:s numera förödmjukade finansguru, Alan Greenspan. Som landets f.d. riksbankschef medgav i kongressförhör i höstas, hade han utgått från sin tro på marknadernas självreglering - en tro som nu visat sig vara fantasibaserad. Greenspan hade dessvärre bidragit till bolånekrisen genom att hålla räntorna så lågt att bankerna marknadsförde lån till folk som annars inte hade fått köpa eller upprusta sina bostäder. Snart hamnade miljontals hushåll efter i sina lånebetalningar och hela korthuset började rasa. I bolånekrisens spår avslöjades de nya marknadernas komplexa investeringsinstrument som ett klassiskt pyramidspel.

Det som hände näst var bankras, fast i 2000-talets tappning. Panikslagna folkmassor köar inte längre utanför banken som på 1930-talet. Idag är det de stora aktörerna som flyr investeringsbankerna först. När giganten Lehman Brothers gick i konkurs brakade helvetet lös. Bankerna slutade förse varandra med likviditet via branschens interna övernattsutlåning, eftersom ingen kunde veta vilken skulle gå under näst. Även marknaden där stora företag lånar till sina dagliga likviditetsbehov frös helt. Själva smörjmedlet i det amerikanska kapitalistiska systemets maskineri hade tagit slut.

På konsumentnivå håller något liknande på att hända. Vanligt folk brukar lösa sina kortsiktiga likviditetsbehov med kreditkort. Förutom sina bolån och billån uppnår en amerikansk kreditkortsinnehavarens genomsnittsskuld idag till cirka 54 000 kronor! 36 miljoner hushåll har redan eller nästan maxat sina kort och många har blivit av med dem helt. Under första hälften av 2008 tvingades kreditgivare avskriva 21 miljarder dollar i kreditkortsskuld. Beroende på hur högt arbetslösheten stiger, beräknas över 20 av befolkningens kreditkortsskuld behöva avskrivas fram till 2010. Läs artikeln från NY Times

Bristande hushållskredit - till skillnad från den vanliga förklaringen om ökad sparsamhet under dåliga tider - är största orsaken till att USA:s detaljhandel har stannat av. Än så länge upplever konsumenter sjunkande priser som en lättnad, men det tyder på större strukturella problem. På senare år har detaljhandeln svarat för 70 av USA:s omsättning. Enligt en experts beräkning kan 20 av galleriernas butiker snart försvinna.

Efter att ha stått rekordhögt i somras har oljepriset nu krupit ner så långt att OPEC helst vill minska åtgången. Somliga menar att prisraset bevisar att det huvudsakligen var spekulation som hade drivit upp priset. Mycket riktigt har stora oljespekulanter tvingats sälja av sina poster på grund av likviditetskrisen. Samtidigt har amerikaner kraftigt dragit ner på sitt bilåkande. När bubblan spricker och världens mest oljeslukande land plötsligt minskar sin konsumtion, rasar priset. En mild vinter kan bromsa återstegringen, men småningom kommer verkligheten att resa sitt fula huvud igen. Det mest troliga scenariot blir att dagens sjunkande priser bara visar sig vara preludiet till en lång och dramatisk period av inflation.

Förutom sin enorma utlandsskuld och sitt extremt kostsamma krig i Centralasien, håller USA på att slänga biljontals dollar åt näringslivets likviditetsproblem. Räddningspaketet på 700 miljarder som skulle riktas åt bankerna har ännu inte gått åt, men orsaken till att finansminister Paulsson har bytt taktik och minskat utflödet är att det inte visat sig ge någon effekt. Under tiden har USA:s centralbank beviljat massiva lån via sin egen specialinrättade lånedisk - som dessvärre är hemlig. I rädslan för börskrasch vägrar centralbanken att lämna ut uppgifter om vilka banker och företag som erhållit pengarna.

Nu har också Barack Obama utlovat ett omfattande stimulanspaket i form av infrastruktursatsningar och investeringar i grön teknik. Storleksordningen sägs bli ungefär 2 av USA:s BNP, men den nya nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman har sagt att det skulle behöva bli dubbelt så stort för att garantera någon effekt. Lägg det till summan som nyhetsbyrån Bloomberg beräknar redan har satsats på olika statliga stödprogram i år: ofantliga 7,7 biljoner dollar eller knappt hälften av USA:s årliga BNP! Läs artikeln från Bloomberg

Frågan blir naturligtvis hur länge det redan skuldtyngda amerikanska imperiet kan fortsätta att skapa valuta ur tomma intet förrän utländska centralbanker slutar stödja dollarn genom uppköp. Till en början har svajiga börser orsakat rusning till traditionellt säkra investeringar som amerikanska statsobligationer. Så har risken med ett dollarras fördröjts. Men med drastiskt minskade exporter till USA minskar också utlandets intresse av att stödja dollarn.

Den andra frågan gäller om USA:s nuvarande form av korrupt kapitalism ens klarar av att hantera Washingtons desperata försök att hålla den flytande. Trots Paulssons räddningspaket lossnade aldrig kreditmarknaden, utan bankerna har istället använt pengarna för att stabilisera sina tillgångar och positionera sig för en period av uppköp och ökad ägarkoncentration. Julbonusar för miljarder kommer fortfarande att betalas ut till bankirer som blint undergräver den egna bankens och landets ekonomi. Med all förmodan kommer Obamas utlovade infrastruktursatsningar att utföras av samma jätteföretag som ansvarat för återuppbyggnaden av Bagdad och New Orleans, med samma risk för förskingringar i mångmiljardklass.

Efter åtta år med de ideologiska lämlar som omgav George W. Bush, välkomnas Obamas nya ekonomiska team för dess snillrikhet och pragmatism. Men Larry Summers och USA:s nästa finansminister, Tim Geithner, delar samma bakgrund som deras mentor från Clintons Vita Hus - och tillika Obamas närmaste ekonomiska rådgivare - Robert Rubin. Tillsammans med Greenspan och ultrahögerekonomen, den Republikanske senatorn Phil Gramm som avgick som McCains ekonomiske rådgivare efter att ha kallat den amerikanska befolkningen för "a nation of whiners", bär Rubin störst skuld för dagens katastrof.

Som Clintons vicefinansminister, visade Summers sin tendens att ideologiskt utnyttja ett krisläge under Rysslands hejdlösa privatiseringsvåg på 90-talet. Efter att Boris Yeltsin hade upplöst den ryska riksdagen uppmanade Summers honom att "genomföra privatisering, stabilisering och liberalisering så snart som möjligt". Resultatet blev miljontals arbetslösa och en utpräglad kleptokrati, samt en förutsägbar backlash med den mer auktoritära Putin i spetsen. Det var samma recept på påtvingade privatiseringar till reapriser som Summers tidigare hade använt som Världsbankens chefsekonom; "Sprid sanningen - ekonomiska lagar liknar lagarna som styr ingenjörskonst. En enda uppställning lagar fungerar överallt." N. Klein, The Shock Doctrine.

Liksom det saknas någon enda röst bland Obamas säkerhetsrådgivare - inklusive hans vicepresident och utrikesminister - som hade uttalat sig emot Irakkriget, saknar hans nya ekonomiska team progressiva röster som avviker från den nyliberala kör som orsakade landets ekonomiska katastrof. Barack Obama påstår att det är hans vision som kommer att styra regeringen. Men är det mer realistiskt att tro att han kommer att påverka Lawrence Summers ihärdiga tro på marknadens suveränitet, än det är att förvänta sig att Summers utövar inflytande över Obamas framtida beslut?

De eviga optimister på vänsterkanten som försummade chansen att utverka konkreta utfästelser från Obama före valet, i utbyte mot det stöd som han så väl behövde då, menar att man ska vänta med kritiken tills USA:s första svarta president åtminstone har tillträtt. Men i de eviga orden av vänsterns största musikaliska orakel: "You don’t need a weatherman to see which way the wind blows."

Av Patrick Gallagher 16 dec 2008 11:47