Bruno K. Öijer - insidern

Lunds Stadsteater den 7e december 2008. En stund efter klockan 20.00. Ljuset över publiken tonas ner och bort, ljuset på scenen tänds, en spotlight gör hål i kulisserna. En kvinna går fram till micken och presenterar poeten Bruno K. Öijer, hälsar honom välkommen. Sedan försvinner hon ut i mörkret. Ur samma mörker träder snart Bruno K. Öijer fram, iklädd svart hatt. Han går fram till micken, lutar huvudet åt höger och kör. Rakt på, rakt in i en dikt, en inlevelse, en angelägenhet. Och sedan behåller han greppet om sin publik tills klockan 22.15, utan att ta hjälp av ett enda papper, utan att tappa bort sig i texten en enda gång.

Jag har aldrig tagit del av Bruno K. Öijer live förut. Bara sett några av hans uppläsningar på tv och på youtube. Till en början behöver man vänja sig, känna in sig, göra sig hemmastadd i hans uttrycksform. Händerna som ibland fungerar som spontana dirigentverktyg, för att hitta rätt väg in i, vidare i eller ut ur rådande dikts melodirum. Den ofta uppåtfarande knytnäven med det ackompanjerande yeah:et, som uttrycker ett slags där-satt-den-känsla. Den lite väsande rösten, som ibland tänjer ut orden till vädjande landgångar. De ibland nästan ticsliknande huvudrörelserna och ansiktsuttrycken. Men… ganska snart känns allt det där rätt, som om det är någonting som behöver och ska finnas och ske för att poesin ska löpa så smärtfritt som möjligt i sina handpålagda banor, nå sina hållplatser i var och en av oss bänkade vittnen.

I första akten skrattar någon med jämna mellanrum, vad jag kan förstå åt Öijers något säregna minspel och intonation. Annars är det oftast tyst under uppläsningen, helt tyst, tyst som när en flock behövanden riktar sin uppmärksamhet åt skänkande händer som har så att det räcker till alla. Det finns respekt och beundran i luften, det finns tillit och värme. I andra akten skrattas det av fler på rätt ställen vid fler tillfällen, och även Öijer själv levererar emellanåt ett snett men uppsluppet leende, visar tandrad. Och det klappas i händer. Det klappas i händer mycket. Och visslas. Mot slutet av andra akten vill applåderna högst motvilligt ge med sig. Särskilt efter uppläsningen av dikten "Hålla honom kvar" från den senaste samlingen "Svart som silver", i vilken det drömmande diktjaget ringer upp sin döda mor och ber henne om att få tala med sig själv som barn. Öijer låter sig för övrigt applåderas tillbaka till scenen två gånger efter det att han har sagt "tack för ikväll" och abrupt traskat ut ur blickfånget. Han väljer så småningom att avsluta med den sista dikten i nyss nämnda bok - "Aldrig". Denna sarkastiskt laddade men finurligt uppfriskande dikt, som parodierar med det faktum att många vill placera Öijer på en tron. Under textens gång är det många som påstår sig veta var han befinner sig eller gör, och tonårsflickan som till sist får presentera författarens sanning, gör också klart att Öijer aldrig kommer att sätta sig på någon tron. Aldrig. Och det gör han rätt i att aldrig göra, tycker jag. Han gör sig bäst stående. Gärna på en scen. Gärna på en scen i Lund.

Lika många som vill sätta Öijer på en tron kallar honom för outsider. Det tycker jag är fel. Helt fel. Jag skulle hellre vilja kalla honom för insider. Både i skriven och fysiskt levande form tycker jag mig nämligen ana konturerna av en människa som vill åt insidans innersta. Det är snarare den klunga som artbestämmer Öijer som outsider som är outsiders. Öijer har enligt mig snarare klätt sig i mod och envishet, och känt och kämpat sig igenom flera motståndsskynken i riktning mot just insidans innersta. Det må vara en subjektivt betraktad insida, men det är onekligen från en insida som han ropar till oss som vill höra, sträcker fram sina långa, smala armar och erbjuder sin information i form av tillbakalämnade värdigheter. Själv tar jag gärna tillbaka min värdighet. Den som jag annars förlorar lite av varje gång som jag uppgivet tillåter ännu ett maskinpolerat spegelskikt, ännu en inbillad bekvämlighet, ännu en lägsta nivå av förnedring. Ännu en backspegellös och hänsynslös framåtfart.

Det behövs en Öijer. Även idag. Inte minst idag. Säkert även imorgon. En motsats med tyngd som skapar balans, en insider som tillhandahåller svårtillgängliga uppgifter med oanade möjligheter till värdeökning. Och om jag i och med denna text trots allt har råkat försöka tronsätta, så ber jag om ursäkt. Sin egen tron kan man bara själv bygga. Bara själv välja att inta. Så måste det förstås vara. Förresten så behöver inte en sann kung en tron. En sann kung föredrar stödet från en ärligt uppskattande applåd.

Av Ulric Alstermark 16 dec 2008 12:21