Daktad

Nattfrost och oklok gryning, massvis av härsket, vidbränt krut, en kväljande, hulkande efterdyning i ett limbo utan slut, läppstift kvar på fimpen framför mig gatan, plockar varsamt upp den och stoppar den i munnen, en hemvändande taxichaffis blänger med förakt och jag hata´n, dagar då jag betraktas som förskjuten och försvunnen.

Piketbussar och tränade hundar, evinnerliga men mest besynnerliga frågor huruvida jag är daktad, nej, men väl hatad och föraktad och långt ifrån kontaktbar, blir mitt alltid motvilligt kamouflerade svar.

Ingen hade ju, för fan, utlovat någon vapenvila, i min brukssamhälles intifada, men jag lät mig ändå, omotiverat, invaggas i livshotande, falsk säkerhet, av listig, ytlig manipulativ svada, från maktfullkomlighet och närmast bisarr själviskhet och sadism som kollektiv konstform.

Jag tror jag undermedvetet lämnade mina fingeravtryck på precis allt som vitalt var, men ingen lyckades ta mitt fotografi, under naglarna på många finns mina hudrester kvar och det väcker uniformerad eufori, så när sheriffen behagar komma, kan han möjligen slå fast, på en höft, i all hast, att måhända i åratal på avstånd betraktad, trakasserad och omringad, påpassad och vaktad men aldrig, för den skull, daktad.

Massor av de offentliga lokaler jag uppmanats lämna, för det mesta utan tillgångar, bör krackelera och rämna och beläggas med kvarstad, när min självuppfattning, sinnesfrid och frihet, offentligt slaktad, utkrävt sin hämnd, och dess ägare får smyga runt blindgångar, för all framtid utskämd.

Jag har inte gjort mig känd för att, med berått mod, systematiskt binda ris för egen rygg, men massindoktrineringen har stått utanför min kontroll, och sveken har stått som spön i backen, tvingas man i år av frivillig husarrest, i skydd mot kolonier av skadeinsekter, svärmar av giftig mygg, och kämpande för varje andetag, för daglig överlevnad i myrstacken, har värdigheten, respekten och självaktningen förlorat sin betydelse, den har helt spelat ut sin roll.

Daktad eller inte daktad är ju, som bekant, frågan, inte vem som tilläts helt släcka livslågan, men om och när jag väl blir kontaktad, finner min stig i högre dimensioner, när min utdömda skorv anlöper fredlig hamn, utan lotsens insinuationer, överväger jag faktiskt uppge min rätta identitet, mitt rätta namn.

Av Jack Edstrand 27 nov 2008 12:47