Vakna Sverige!

Att skämta, skoja och ironisera över tillvarons absurditeter har alltid varit viktigt för människan. Skämtet har fungerat som en ventil, en överlevnadsstrategi, för att stå ut med den grå vardagen. I synnerhet har detta gällt i samhällen som varit auktoritära och diktaturiska. I DDR, Sovjetunionen och andra kommunistländer skämtades om än det ena, än det andra av maktens galenskaper. Även pamparna själva drog ibland sådana vitsar. Överlag ansågs skämtandet vara i sin ordning. Kanske fick man ögonen på sig men man fängslades, alltsomoftast, inte för det.

Väst och den s k fria världen riktade ofta kritik mot öststaterna för deras bristande yttrandefrihet. Idag riktar EU kritik mot länder som Kina, Nordkorea, Kuba m fl. Vad nästan ingen känner till är att inom EU-regionen åtalas och/eller fängslas varje år tusentals individer för att det yttrat saker som makten anser vara fel. Oftast ligger yttrandena inom ramen för den av EU så omhuldade mångfalden: invandring, islamisering, hbt-frågor och förintelsen.

Utöver det godtyckliga begreppet "missaktning" straffas även skämtsamma yttringar i somliga EU-länder. I december 2007 skrev det engelska nyhetsmediet Dailymail om en tysk hundägare som lärt sin hund att lyfta på högertassen i romersk salut, något som Hitler inspirerades av och införde under Nazitiden. Hundägaren hade dessutom döpt sin hund till Adolf. För detta dömdes han till fem månaders fängelse. Artikeln illustreras med en bild på hunden och hundägaren samt texten "Sick trick".

Sick Society är dock en mera träffande beskrivning av ett rättssamhälle som inte tål ens lustigheter, hur absurda de än må te sig. Den israeliske författaren Amoz Oz tar i sin bok Att bota en fanatiker 2002 upp att humorlösheten är ett av fanatismens främsta kännetecken. I sin nyligen utkomna bok The Tyranny of Liberalism visar föreläsaren och advokaten James Kalb hur dagens liberala byråkrati, i dess strävan efter att förverkliga eller snarare påtvinga den lilla - maktlösa - individen det liberala synsättet, kväver människor. Och den norske sociologen Sigurd Skirbekk kommer i sin bok Dysfunctional Culture från 2005 fram till, att dagens liberalism har en "totalitär potential" i sig.

Det kan inte uteslutas att alla ideologier, som söker pracka på andra sitt synsätt, har just en totalitär potential i sig. Vilket i sin tur indikerar att dagens partipolitiska/demokratiska system, i någon mån, inskränker friheten för i princip alla människor.

I Sverige har mångfaldsivern nått bland de längsta i Europa. Här finns särskilda ministrar, departement och konsulter som via en omfattande och oerhört kostsam byråkrati prånglar ut budskapet: män är kvinnoförtryckare, svenskar är rasister och heterosexuella är homofober. För att råda bot på detta har byråkraterna skapat planer och direktiv som vi ska anpassa våra liv efter. Tydligen räcker inte längre det sunda förnuftets regel, att vi ska uppträda civiliserat, artigt och sjysst, mot varandra.

Emellertid har detta byråkratiska spel alltmer kommit att avslöjas. Rätt ofta hör man på arbetsplatser om hur urbota onödigt det är med alla dessa utbildningar i jämställdhet, mångfald och hbt - det finns ju viktigare saker att göra. Fler och fler etablerade skribenter tar bladet från munnen och skriver om fenomenet. Och Sveriges television har släppt lös några av Sveriges vassaste komiker för att häckla maktens stolligheter.

Det görs i programmet Morgonsoffan med David Batra och Petra Mede som mysiga programledare. Varje program inleds med att de, alltid lika käckt, hälsar tittarna välkomna till en ny "härlig, härlig morgon". Därefter skapar man nyheter av - ingenting. Som när morgonkocken, Björn Gustavsson, kommer dit och gör de simplaste maträtter, exempelvis korv med bröd. Då står programledarna lidelsefulla, med stora ögon, bredvid honom och undrar om han kan berätta vad det är för "spännande" maträtt han lagar. "Korv med bröd", svarar kocken tjurigt och oengagerat.

Serien är inne på sin andra säsong och utöver Batra och Mede kan i rollistan nämnas namn som Johan Glans och Anna Blomberg, kända från succén Kvarteret Skatan. En tredjedel av skämten håller sig inom den politiska korrekthetens ramar, en tredjedel är harm- och ganska poänglösa medan den sista tredjedelen är i paritet med den sorts satir som förekom i öppet auktoritära samhällen. Här behandlas denna politiskt inkorrekta tredjedel.

I ett av de bättre inslagen förlöjligades den utbredda folksjukdomen "kränkning". I Sverige, och stora delar av västvärlden, känner sig en hel del kränkta till höger och vänster, i tid och i otid.

Till Morgonsoffan hade bjudits in en representant för Elevrådet. Batra/Mede bad henne berätta på vilket sätt hon blivit kränkt. "Jo", svarade tonårsflickan, "det var för tre veckor sen och vår lärare stod framme i katedern och talade om för oss elever att vi skulle ha ett prov." "Ja…", svarade Batra bekräftande och väntade fortsättningen. "Och då kände vi oss kränkta, för vi ville inte ha något prov". Någon i klasen hade filmat händelsen med sin mobil och detta visades nu för tittarna. Det ger ju ett ganska suddigt och skevt intryck, i detta fall av läraren, när någon filmar på detta dolda sätt. Med detta tackade Batra/Mede för flickans medverkan.

Ett annat inslag på samma tema var intervjun med den från Irak invandrade taxichauffören. Batra/Mede bad honom berätta hur kränkande det måste kännas att ha varit läkare i Bagdad och nu köra taxi i Sverige. Gästen invände med att han körde taxi även i Irak och att han inte alls var läkare där. "Jo, men visst var du läkare", insisterar programledarna. "Nej, jag körde taxi och jag är nöjd med att göra det även här", svarade irakiern till programledarnas stora förtret.

Vidare gör Morgonsoffan lustiga porträtt av kändisfolk: "Möt mannen som köpte Leif Silberskys själ" illustrerat av en bild på djävulen, rödflammig med horn och elaka ögon.

I ett av programmen gestaltas Finland naturligtvis inte dess positiva sidor: sisun, kämparandan och heroismen under andra världskriget, arbetsmoralen, ärligheten, pragmatismen, den storslagna naturen, mm. Fokus är lagd på alkoholkonsumtionen och den melankoliska mentaliteten, fenomen som många, med rätta, förknippar med Finland utöver att finländarna ofta har lustiga namn. En finsk gäst, Jukka Palm, fick Batra/Mede att brista ut i ett hysteriskt skrattanfall. Orsaken var förstås att namnet ledde tanken till yukkapalmen, vilket programledarna också talade om för sin oförstående gäst. Den här sortens felsägningar är ständigt återkommande i programmet.

Ett annat återkommande inslag är korta snuttar om ca 30 sekunder där man helt enkelt ger en koncis kommentar till det ämne som ska behandlas under dessa sekunder. Exempelvis när programledarna meddelar: "Nu ett reportage om det nya Sverige 2008", varpå filmkameran riktas mot soffan bredvid där det sitter en invandrarfamilj med typiskt arabiskt utseende. Inget sägs om eller till familjen, som bara sitter där i soffan tills nästa reportage börjar lika bryskt som detta började.

I säsong två har mångfaldstemat vridits på ytterligare. Nu körs i varje program en kampanj kallad Vakna Sverige. Till den har man skapat det Bruna bandet, en travesti på det kända Rosa bandet betydligt mindre känt är Blå bandet, som stödjer forskning om prostatacancer, vilken procentuellt sett tar livet av långt fler män än bröstcancern gör för kvinnor, där 90 procent överlever. Korta och snabba, och i förhållande till varandra motstridiga, filmsnuttar visas. Ofta inleds sekvensen med att visa en uppenbart rasistisk demonstration. Sedan är merparten av övriga klipp raka motsatsen. Exempelvis snutten med en av Sveriges otaliga migrationsministrar, Birgit Friggebo, när hon i samband med Lasermannens härjningar höll sitt famösa tal i Botkyrka där hon försökte få den invandrade församlingen att sjunga "We shall overcome". Ett annat klipp visar hbt-paraden i Stockholm, och ett annat kronprinsessan i folkdräkt bland firande barn. Efter klippen zoomas in någon av programledarnas, som med allvarlig min och fast blick mot kameran uppmanar: "Vakna Sverige!"

Som tittare lämnas man alltså med ett ambivalent intryck - vilken sekvens är det egentligen man ska vakna/reagera mot, hbt-paraden och multikulten eller rasistdemonstrationen?

Ambivalensen förstärks av inslagen med fördomsteman kring olika folkgrupper. Som när Batra står bredvid en romsk kvinna vid en bil. Han lägger sin plånbok på motorhuven samtidigt som han klargör: "Titta, här lägger jag från mig plånboken utan att hon tar den…Jag har inga fördomar…Vakna Sverige." Ett liknande fördomstest gäller en kurdisk pappa med sin dotter, som Batra passar på att uppvakta: "Här står jag och stöter på hans dotter utan att drabbas av hedersvåld…Vakna Sverige!" Och ett tredje: "Här står jag och luktar på en turk, och han luktar inte vitlök…Vakna Sverige!"

En rimlig tolkning är att dessa inslag egentligen vill visa att "fördomarna" är baserade på fakta. Beteendena som tas upp hos de olika grupperna förekommer, statistiskt sett, oftare hos dem än hos andra grupper. Etnologer konstaterar att det bakom våra "fördomar" finns ett mer eller mindre stort korn av sanning. Att sopa dem under mattan gagnar ingen.

Sammantaget lyckas Morgonsoffan väl med att parodisera samtiden. Programmet ger ett välbehövligt andrum under den politiska korrekthetens kvävande täcke.

Av John Järvenpää 17 nov 2008 19:12