Mer manlighet på våra dagis

På dagens förskolor jobbar nästan bara kvinnor. Det var annorlunda på 80- och 90-talet, men så hände något. Ett par tragiska incidenter slogs upp i media, med all rätt. Det fanns misstankar, och i minst ett fall bevis, om att manlig personal antastat och förgripit sig på ”sina” dagtidsbarn. Detta utlöste total panik och männen rensades ut från institutionerna och ströks från anställningslistorna. Flera slutade självmant för att slippa blickarna från rädda föräldrar och kollegor.

Pedofili är ett fruktansvärt brott, förmodligen det värsta, men 95 procent av landets män är rimligt bra människor, jämfört med genomsnittsmänniskan av idag i varje fall.

Män är bra på att sätta tydliga gränser på rätt sätt. Män är stabila och flexibla. Män lider mindre sällan av bacillskräck och rädslor för kallt väder, vilket innebär att ungarna inte hela tiden bakas in i ugnsvarma overaller eller skuras som om de bar omkring på någon obotlig smitta. Män är bra på att leva i nuet och låter bli att prägla barn med förväntningsspänning och ångest förväntningsspänning för man lättast över på barn genom att ofta berätta vad som ska hända imorgon eller om fem dagar.

Dessa uppräknanden är förstås generaliseringar och jag är, som andra, skeptisk till all form av hopbuntning. Till detta ska läggas att det jobbar många bra kvinnor inom barnomsorgen. Men det jobbar också en hel del mindre lämpade kvinnor där, kvinnor som kanske hade passat bättre i en annan yrkesroll och som står i vägen för duktiga män med utbildning och livserfarenhet.

I värsta fall tvingas vi införa kvotering. Tanken är inte direkt lockande och det här handlar inte heller om att prioritera mäns rätt till likvärdig behandling. Det är barnen jag tänker på.

Barn behöver manliga förebilder, inte bara i hemmet. Man får inte glömma att många barn tillbringar åtta timmar om dagen på dagis. Det är fyrtio timmar i veckan och ettusenåttahundraåttio timmar per år om man räknar bort fyra veckor för sommarlov och en veckas jullov.

Den manliga förebilden är viktig för både pojkar och flickor. Kom ihåg att pojkar går igenom en känslig period vid åldern 4-5 år återigen generellt betraktat; den oidipala perioden under vilken de tyr sig mer till mamman och gör pappan till en ”rival” för att efter periodens slut kunna identifiera sig med pappan igen, det vill säga sitt eget kön Freud.

Ett lyckat resultat av den oidipala perioden förutsätter att barnet pojken inte hålls kvar eller hämmas känslomässigt av modern i utvecklingssteget.

Under den här fasen behöver barnet pojken se män i sin vardagssituation på dagis, inte bara kvinnor som utan att mena något illa med det riskerar att hindra pojken från att frigöra sig från modern och moderligheten.

Men det handlar om mer än så och man behöver inte ta till beprövad psykologi för att motivera vikten av manligt och kvinnligt på dagis, fritids och grundskola. Vi vet idag, och det inkluderar forskningen som ibland har en förmåga att hamna på efterkälken, att män och kvinnor kompletterar varandra på en arbetsplats. Detta utesluter inte på något sätt att män kan vara män på olika sätt eller att kvinnor kan vara kvinnor på olika sätt, tvärtom är det odelat positivt med individuella uttryck och beteenden oavsett kön.

Barn mår bra av att se dessa individuella uttryck, de lär sig av det och ges en trygghet, en inre trygghet, av att umgås med vuxna män och kvinnor såväl som med pojkar och flickor i egen ålder.

Av Stefan Whilde 10 nov 2008 07:37