Will Smith, var finns du?

Var är Will Smith när han verkligen behövs? Med tanke på hur stjärnan i film efter film har räddat världen från undergång, skulle han säkert kunna styra också dagens katastrofer till rätta!

Fast i Real Life RL ser världsomspännande kriser inte riktigt ut som på bioduken. Personligen skulle jag kanske föredra människoätande monstrer före en global ekonomisk kollaps kopplad med klimatförändringar som förvandlar polarisen till ett öppet hav fullt med oljeriggar. Ett snabbt slut, oavsett hur grymt, verkar ändå att föredra över ett plågsamt långt lidande.

Skillnaden mellan Hollywoods berättelser om världens undergång och megakriser i RL är att, i de förra kommer alltid hotet som en högst obehaglig överraskning medan de senare oftast förutspås långt i förväg. Ta New Orleans och Katrina till exempel. Ursprungligen var Mississippideltat som skapat för att absorbera flodvågor. Det var människans inverkan på flodmynningen samt senaste decenniernas bristande underhåll som bäddade för katastrofen. Katrina visade bara vad som händer när extremt väder möter en försvagad infrastruktur.

Tidiga tecken på den allomfattande finanskris som nu skakar världen kanske inte var fullt så synliga som indikationerna om global uppvärmning. Men man behövde inte förflyta sig särskilt långt utanför ramarna för mainstream-media för att höra förvarningar om en förestående ekonomisk kollaps. Och medan tidigare tysta röster inom journalistkåren nu medger att det faktiskt fanns folk som förutsåg kraschen redan för fem sex år sedan, verkar reportrarna inte besväras särskilt mycket av att de ignorerade varningarna. Det räcker tydligen som ursäkt att påpeka att olyckskorparna var i minoritet.

Det går dock inte längre att täcka för ögonen och öronen, och nu blev även aporna inom mainstream-media tvungna att öppna munnen om en verklighet som inte riktigt stämde med George W. Bush, Henry Paulssons eller John McCains uttalanden - för mindre en månad sedan - om att USA:s ekonomiska fundament var stabila. Fast allra högst ekades makthavarnas senaste utrop om att himlen skulle störta om inte skattebetalarna snabbt sköt till en biljon 1 000 000 000 dollar.

Skitsamma att befolkningen redan är belånade upp över öronen. Enligt makteliten hade ekonomisk Armegeddon kommit redan nästa dag! Nu är knappast tiden att påminnas om sista gången samma gäng varnade om risken för undergång - "in the form of a mushroom cloud". Då handlade det bara om att invadera ett försvarslöst land vars onda diktator redan hade drivit det långt över ruinens brant. Nu hotas till och med Amerikas megarika, samt finansministerns gamla arbetsgivare Goldman Sachs som 2005 betalade honom över 38 miljoner dollar.

I fall kongressledamöterna ändå skulle tveka att bemäktiga finansministern att enväldigt och utan översikt besluta över vilka som skulle få miljarderna, fanns en annan ännu mer konkret hotbild: I Kongresshuset den andra oktober konstaterade ledamot Brad Sherman, en Demokrat från California som var emot räddningsaktionen, att ledamöter hade hotats med att "det skulle bli undantagstillstånd i America om man röstade nej."

Överdrift? Dagen innan hade Doug Valentine på CounterPunch.org påpekat att George Bush redan har fått sådana befogenheter, efter att ha utfärdat i maj 2007 Presidentens Nationalsäkerhetsdirektiv 51 och Presidentens Homeland Security-directiv 20. Dessa direktiv ger Bush auktoriteten att försäkra statsmaktens kontinuitet i fall av en "katastrofisk nödfallssituation"- som t.ex. något extraordinärt ekonomiskt tumult.

Ännu inte oroad? Det amerikanska försvarets Army Times rapporterade 30 september att första förbandet i arméns 3:e division, nyligen hemkommen från Iraq, skulle aktiveras på amerikansk mark i oktober; "De kan eventuellt tillkallas för att hjälpa till med civilt uppror och för att kontrollera folksamlingar". Därför utrustas förbandet - för första gången någonsin - med s.k. icke-dödliga vapen, som Taser.

Vid partikonventen i somras samarbetade lokalpolis med militären, FBI och andra statliga myndigheter som Secret Service för att hindra folk från att demonstrera. Bush-doktrinen om "förebyggande krig" tillämpades på polisiär nivå när fredsaktivister greps i sina hem innan de ens hann ut på gatorna. På demonstrationerna sedan fängslades till och med legitimerade journalister. Ändå skulle många betrakta det som en absurd tanke att George W. Bush, som "commander-in-chief", skulle beordra militären mot den egna befolkningen pga. upplopp efter ett ekonomiskt sammanbrott.

Milan Kundera lär ha sagt att livets enda absoluta sanning är att den absurda finns och att den ger sig till känna dagligen. Just nu bombarderas vi av så många absurditeter samtidigt att man riskerar gå sönder redan innan bankerna förstatligas och isbjörnarna tappar fotfäste.

Föreställningarna som kallas "debatt" mellan två av USA:s presidentkandidater blir bara ett bland många exempel. Senast skulle scenografin likna en "town hall", där engagerade medborgare får chansen att ställa frågor till sina lokala politiker i stadshuset. I TV-studion stämde ingenting med RL - inte ens antalet presidentkandidater. Det finns faktiskt fem stycken. Förutom Ralph Nader, som i år kandiderar som Independent, finns också f.d. Demokratisk kongressledamot Cynthia McKinney som numera kandiderar för USA:s Green Party, såväl som Bob Barr som är Libertarian. Ensamrätten att få anordna debatterna ägs av ett privatägt företag som ännu idag drivs av dess grundare, två f.d. kampanjchefer som är bland de mäktigaste lobbyisterna i Washington. Till skillnaden från debatternas tidigare huvudman, National Organisation för Women, är tredjepartiskandidater inte längre välkomna.

Men det räcker inte bara med att utesluta alternativröster från själva debatterna för att säkerställa att inget nytt sägs där. Långt före debatterna förhandlas ett omfattande kontrakt mellan de två stora politiska partierna där chansen för eventuella överraskningar elimineras. Kontraktet är hemligt förstås, eftersom debatterna ägs av ett privat företag. Men det som förhandlas fram är exempelvis vilka frågor får ställas, av vem, och på vilket sätt de ska besvaras. Följdfrågor gillas inte alls. Även när frågeställarna är så kallade vanliga människor, blir varje fråga utvald i förhand och kandidaternas repliker noga inrepade. Har man svårt att besvara frågorna får man, liksom Sara Palin, bara ignorera dem och prata på om det man vill. Ändå fylls medieutrymmet nästa dag med rubriker och analyser om vem som "vann" debatten - medan opinionsundersökningarna påverkas knappast alls.

Sara Palin får stå som vårt andra lysande exempel på det absurda i Amerikas presidentval. På besök i min hemstad förra månaden fick jag höra från en framgångsrik kvinna på ett designföretag i New York - ett slags Sex in the City i RL - om hur flera av hennes kvinnliga kolleger tänkte byta politisk lojalitet pga. deras besvikelse över Hillary Clintons förlust i primärvalen. Kollegerna blev överförtjusta i Palin.

Tveklöst ger Palin ett första intryck av ett vara själva förebilden för den moderna jämställda kvinnan; hon lyckas kombinera en mycket krävande karriär med familj. Förutom att Palin skjuter och jagar som vilken karl som helst, ser hon också skitsnygg ut. Vad finns för skäl att inte gilla henne?

Ja, om inte den gamla videoinspelningen med en bikiniklädd Palin i skönhetstävlingen Miss Alaska får man att ifrågasätta hennes feministiska meriter, kanske hennes politik bör göra det. Som borgmästare i den lilla landsbygdshålan Wasilla drev Palin budgetnedskärningarna så långt att brottsoffer själva tvingades betala sin våldtäktstest. Trots det tycker kanske Palin att hon kvalificerar sig som kvinnlig förebild, liksom hon tycker att Alaskas närhet till Canada och Ryssland talar för hennes utrikeserfarenheter.

Palins försök att få sin egen svåger sparkad som polis har nu färdigt utretts. Åklagaren Steven Branchflower drar slutsatsen att Palin bröt mot Alaskas lagstiftning om etik, missbrukade sin makt och medvetet satte otillbörligt tryck på sina underordnade för att föra en personlig kampanj mot svågern. Men Palin fäster istället uppmärksamheten på att inget åtal ändå restes, och anser sig därmed vara "helt rentvådd från minsta antydan om oetiskt aktivitet".

Lika döv är Palin för kritik mot hennes stöd för Alaskas Independence Party AIP, vars mål är att främja partigrundaren Joe Voglers dröm om Alaska som självständigt stat. Medan Palin propagerar om Barack Obamas diffusa relation med 60-talsterroristen Bill Ayers i Chicago, glömmer hon helst Voglers berömda uttalande om att "helvetes lågor är som frusna glaciärer i jämförelse med mitt hat för USA:s regering". Professor Ayers har i och för sig aldrig ångrat sina tidigare våldsdåd, men han har i grunden reformerat sig och i flera decennier blivit en förgrundsgestalt för skolreform i fattiga områden. Palins polare i AIP är inte bara aktiva fortfarande, utan enligt en nypublicerad artikel i Salon.com spelade lokala partiledare en nyckelroll i hennes första valseger i Wasilla. Hennes tacksamhet uttrycktes så sent som i år, när hon som guvernör uppträde inför AIP:s konvent.

Mer oroande än Palins pinsamma förfluten eller inkoherenta uttalanden är stämningen på hennes senaste valmöten. Den Republikanska vicepresidentkandidatens upprepade insinuationer om att Obama delar terroristernas värderingar har uppeggat flera i publiken att ropa "Terrorist!" och "Halshugga honom!" Trots att utropen hördes tydligt vid Palins talarstola har hon aldrig stannat upp och tillrättavisat uppviglarna.

Kanske det hela är bara ett skämt? Fast det absurda är att detta äger rum i ett land vars historia präglas av åtskilliga vettvillingar som på eget bevåg dödsdömt landets mest karismatiska ledare, och där skyltar på flygplatser numera varnar för att ens skämta om våld när man står i säkerhetskön; "Det kan leda till att du arresteras!"

Av Patrick Gallagher 16 okt 2008 07:51