Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Livet som styvmamma

Jag blev styvmamma hux-flux och det är det bästa som hänt mig!

Så damp hon ner i mitt liv, den lilla ljushåriga älvan på fyra och ett halvt år. Jag trodde att jag skulle gå av på mitten när jag hörde att hon och hennes pappa kom innanför dörren i hallen.

Under morgonen hade jag sprungit runt och sagt för mig själv "det här kommer gå bra, Linda. Det är ingen fara, du dör inte…" och en hel del grubblerier till som åkte runt i huvudet som en innertrumma i en centrifug. Magen var som en spärrballong och jag trodde att jag när som helst skulle lägga av en rökare i rena nervositeten. Längs ryggraden gick kalla kårar och jag trodde att jag av alla dessa symtom skulle behöva ringa en begravningsbyrå efteråt.

Det var nervöst men det gick. När jag fick se den lilla damen som blygt stod och tittade på mig, smalt mitt gamla stenbocks-hjärta in till kärnan. Hon var så söt och hade en ljuvligt busig glimt bakom den lite blyga fasaden. Hade jag träffat henne när jag var liten så hade vi sprungit runt i någon park här i Trelleborg och jagat varandra som galningar. Liten och blond som hon var hoppade hon upp i pappas famn och så gick vi alla till köket. Första minuterna gick åt att från min sida pladdra som en tokig papegoja med mundiarré. Om hon tyckte att jag var både knäpp och heltokig så förstår jag henne. Den lilla damen och pappa gick iväg till vardagsrummet istället och då fick jag allt om bakfoten och trodde att loppet var kört. Nu vill hon väl säkert hem och så har jag fixat så detta gick åt pipan, då, tänkte jag och sjönk ihop som en annan plastsäck med hål i.

Men vad jag bedrog mig, när dagen närmade sig sent på eftermiddagen så satt vi alla tre i vardagsrummet och spelade kort och märkte inte ett jota av att tiden hade flytt sin kos. Hon kröp till och med upp i mitt knä vid ett tillfälle och jag trodde knappt att det var sant. Då kanske jag inte är så tokig då, tänkte jag. Magen hade lugnat sig lite och huvudvärken satt mest och molade lite över vänster öga. Vi hade lajbans, sen skulle liten dotter hem och som sagt gavs det löfte om fler träffar. När väl dörren stängdes stod jag i hallen och skakade av pur häpenhet, att kroppen började spänna av. Jag hade överlevt! Jag behövde inte ringa efter vare sig prästen eller begravningsbyrån. Så praktiskt, då behövdes inte det. Innan jag drog ut i köket för att diska upp efter oss tog jag vägen förbi toan. Där inne lade jag en rejäl brakare som borde ha hörts upp till grannarna på tredje våningen. Jag trodde att toalocket skulle vibrera sönder av mistluren. Jag måste ha slagit båtarna i hamnen med hästlängder.

Väl i köket diskade jag, bryggde lite nytt kaffe, satte på radion, slängde i mig ett par Alvedon. Därefter satt jag i flera timmar och försökte förstå vad jag hade varit med om. Någonstans innerst inne fattade jag nog att jag hade varit med om att få träffa min styvdotter för första gången. Men var det verkligen jag som höll om henne innan hon gick? Som lurade henne att skratta så hon kiknade?

Till och med idag känns det ögonblicket magiskt i mitt liv. Den lilla flickan har idag blivit en ung dam på elva år, på det tolfte men hon gillar fortfarande att jag busar med henne och spelar spel, babblar som en papegoja och läser sagor även om just den saken inte gjorts på länge, hon slukar böcker själv i en rasande fart och ber mig enträget att berätta mer om min barndom i Floda utanför Göteborg eller från stugan i Jämtland.

Både hon och hennes pappa älskar när jag av misstag kastar om orden och kommer med mina knasiga meningar som jag inte själv uppfattar att de är roliga och helknäppa. Här kommer ett par exempel:

Pappan och jag ska gå in till Centrum, han går för fort så till slut säger jag:

- Vad du går bråttom, har du fort?

Jag försöker beskriva för hans dotter att kvinnan har det jättejobbigt med sitt liv i filmen vi ser på TV:

- Hon har mycket svårt med sina problem! Inte nog med att hon har problem, hon har ett rent helsike med dem.

Vi ska hälsa på mannens föräldrar på annan ort och mannen inser att bilen måste tankas. Detta ska fixas så fort som möjligt. Alltså snurrar vi runt i deras stad innan vi tillslut hittar en mack med hyfsat billigt pris på 95-oktanig bensin. Innan dess körde vi förbi en Jet-mack där jag såg att bensinen hade ett bra lågpris och jag utbrister:

- Det är ju samma pris som hemma i Trelleborg så det är ju inte så stor skillnad...

Varvid jag hör ett undertryckt fniss från baksätet som smittar av sig till sällskapet på min vänstra sida som framför fordonet, sedan är garvandet ett faktum. Slutligen får jag klart för mig vad det var som var så himla kul!

Så är det att vara styvmamma, på riktigt, i levande livet.