Från känsla till tanke

Den ekonomiska krisen har fått många att reagera. Även vänner av kapitalismen har kritiserat sin ism. På sajten Newsmill har förts en debatt mellan liberalkonservative Roland Poirier Martinsson och nyliberale Johan Norberg.

JPM är för att staten i vissa lägen ska reglera marknaden. Han förespråkar de klassiska liberala och konservativa dygderna som hindrar urspårad girighet och bidrar till en sund marknad. Norberg å sin sida framför viss kritik men inte mot det kapitalistiska systemet som sådant utan mot enskilda individer, "vinstmaximerande bonusjägare". Störst skuld har emellertid staten när den vill ta "socialt ansvar för familjer och gemenskaper". Norberg menar att staten inte alls ska lägga sig i marknadens angelägenheter. Istället ska finanssektorerna själva sköta regleringen, t ex genom att inte ge alltför stort utrymme åt individer som är överdrivna risktagare.

Men den s k marknaden bygger ju på vinnare och förlorare, på risktagande individer som mera spekulerar än sysslar med nykter analys, moral och socialt ansvarstagande vilket var det som marknadsekonomins teoretiske fader Adam Smith förespråkade. Norbergs fokus på enskilda individer ger anledning att titta på vad slags personlighetsdrag dessa kan tänkas ha. Psykologisk forskning visar att risktagande personer ofta är psykopater eller sociopater. Typiskt för dem är den målinriktade empatistörningen, att trampa över lik för att nå sitt mål. Typisk är också avsaknaden av skam samt impulsiva drag.

Att enskilda individer kan styra över marknaden blottar ett systemfel. I denna marknad har de miljontals småspararna egentligen inget att säga till om. De får snällt rätta sig efter fåtalets dikterande av vilken riktning aktiekursen ska ta.

En bild av hur det kan gå till ser ut på följande sätt: En ägare av miljontals aktier ringer upp en kompis och man beslutar att sälja stora andelar av en viss aktie. Uppgiften sprids vidare till några likasinnade. När de börjar sälja skapas en psykologisk skrämseleffekt som får småsparare och även banker att börja sälja. Härefter går dessa lurendrejare åter in och köper upp den kraftigt fallande, och nu billiga, aktien. En variant på temat hur "enskilda individer" kan leka med småspararna.

Sammantaget tillåts marknaden att skapa en överdriven ojämlikhet som drabbar även de som arbetar hårt och gör rätt för sig. Som mer eller mindre slavar under räntor och lån tvingas de till ovärdiga liv. Vem kan under en livstid betala av sitt hus? Odalbonden ägde i alla fall sin jord, sitt hus och sitt hem.

Låt oss använda modellen The Economic Man för att belysa saken ytterligare. Modellen gör gällande att vi alla är kalkylerande varelser som alltid fattar rationella beslut i egenintresse. Därmed implicerar den att kapitalismen har en jämlikhetstanke, att i princip alla föds med en likartad begåvning. Även socialismen vilar på denna premiss. Skillnaden ligger i att socialismen anser att brister hos individen är samhällets fel medan kapitalismen anser att individen själv har ansvar för sina gärningar.

Sanningen är naturligtvis mera komplicerad. Vad som dock måste betonas är att vi inte är lika. Intelligensen är inte jämnt fördelad vare sig på individuell, nationell eller global nivå. IQ-glappet mellan nationer har klarlagts av bland andra de båda professorerna Richard Lynn och Tatu Vanhanen i deras metaanalys IQ and the Wealth of Nations 2002.

Våra olikartade kognitiva förmågor får oss att fatta beslut på olika sätt. En generalisering ger enligt min mening en vink om hur detta går till i kapitalistiska samhällen. Större delen av dess befolkningar tycks fatta många av sina val och beslut enligt mönstret känsla-handling med tanken i bakgrunden medan minoriteten gör det på basis av tanke-handling med känslan i bakgrunden.

Det förra mönstret innebär att människor ofta agerar utifrån sina impulser. Detta kan spåras till att vi sedan barnsben har socialiserats till att bli starka och oberoende individer. Betoningen på individen och individualismen har skett på bekostnad av kollektiva identiteter, klass, etnicitet, religion, kärnfamilj, historia etc. Marxismen och flertalet av dess socialistiska grenar har faktiskt bidragit till att främja detta mönster, känsla-handling. Marxismen och dess vänsterliberala frände har ju utgått från en linjär utvecklingssyn som förkastat de traditionella identiteterna.

På detta sätt skapas förvisso en individ, men hon finner sig ofta vara rotlös och rastlös. En sådan person agerar gärna impulsivt. Att konsumera och att handla på impuls lindrar rotlösheten, ger henne något slags mening, dock ingen långsiktig sådan eftersom den är ytlig till skillnad från de djupare värden som det kollektiva, det identitära, kan erbjuda. Konsumtionen bidrar till kapitalismens premiss: ekonomisk "tillväxt".

En ytterligare faktor är vänsterliberalernas förkastande av den vuxne som gentemot barnet en naturlig auktoritet och normöverförare. Gränsen mellan vuxen och barn har kraftigt suddats ut, samhället har infantiliserats genom det ständiga film- och bildflödet med i huvudsak hedonistiska anslag, våld, sex, droger och nöjen av olika slag. Hedonismen finns i oss alla, men förr lärde vi oss att tygla den. Förr var den en privatsak, idag har den offentliggjorts.

För 100 år sedan kunde blotta åsynen av en kvinnas vad skapa mycket starka känslor hos mannen, idag överöses vi konstant av bilder långt mer utmanande än så. Innan tevens intåg utvecklades vår fantasi av sådant som läsning och vanlig konversation där vi själva fick skapa sina mentala bilder. Och dessförinnan, innan alla tekniska framsteg som förenklat våra liv men samtidigt skapat mera stress, tvingades vi vara kreativa och uppfinningsrika för att kunna leva drägligt. Att dagens människa inte behöver vara kreativ i kombination med den allmänna infantiliseringen och det hedonistiska bildflödet, hämmar sannolikt förmågan till abstrakt tänkande, fantasi och kreativitet.

Neurologisk forskning och gentekniken, med dess magnetröntgenkameror, ger stöd for resonemanget. Den ledande svenska hjärnforskaren Lars Olsson har studerat hur vår sårbarhet för att utveckla begär och missbruk påverkas av yttre stimuli. Denna sårbarhet är främst knuten till två centra i hjärnan: belöningssystemet och impulskontrollen, som styr vår förmåga att styra impulser och fatta rationella beslut. Båda centra påverkas av signalsubstansen dopamin som ger en känsla av vällust och aktiveras när man gör saker som man gillar och längtar efter. Det kan handla om att inta substanser som alkohol och tobak eller att utföra vissa beteenden, som kortspel eller shopping. En person som gillar dricka vin eller shoppa påverkas helt klart av sådant som kopplas till det, exempelvis reklam. Och själva drickandet eller shoppandet ger i sig en ökad känsla av vällust, vilket syns tydligt i hjärnan samma vällust har konstaterats hos dem som sysslar med meditativa verksamheter, exempelvis buddhistmunkar, vilket torde gälla även dem som läser, forskar, ber osv, min anm. Ju oftare det sker desto starkare blir begäret som kan jämföras med den hos en missbrukare. Vidare menar Olsson att våra hjärnor blir färdiga först vid 20-30 års ålder.

Enligt mitt resonemang fortsätter alltså många - pga hedonistisk stimuli - att tänka omoget, känsla-handling, även efter att deras hjärnor fysiskt sett borde vara färdigutvecklade somliga evolutionsforskare hävdar rentav att människans intelligens överlag är på väg ner. Detta handlingsmönster passar kapitalismen som handen i handsken. Meditativa verksamheter bidrar däremot inte särskild mycket till ekonomisk tillväxt.

Många faktorer är alltså inblandade i krisen. Således är det ett samhällsproblem vi brottas med. Kan man få bukt med eller i vart fall lindra det?

En sak är säker. Lösningen finns inte i vare sig turbokapitalism eller extrem socialism. Istället måste utgångspunkten vara mindre pretentiös, några Utopia finns inte och kan inte skapas. En sund och balanserad blandekonomi med starka korporativa inslag torde vara en lösning. Här tillvaratas det bästa ur kapitalismen, dvs individuell kreativitet, ansvarstagande och nästintill fri företagsamhet. Ur gille socialismen odlas de fria yrkesskråna vilka samarbetar med varandra för helhetens bästa. Demokratin här är mycket långt gången, så nära idealet man kan komma - redan de gamla grekerna insåg ju att demokrati fungerar bäst, kanske endast, på småskalig nivå.

Utöver detta ska utlåning och spekulation med pengar, som inte finns, förhindras. Staten ska i huvudsak ha det övergripande ansvaret för de viktiga näringarna, de som i grunden berör människors vardag: infrastruktur, bank och finansväsende, skogs-, malm och vattennäringen mm.

En uppvärdering måste ske av hederligt arbete och faktiskt välståndsskapande, dvs produktion av hus, möbler, mat, social omsorg och liknande. Sådant måste anses viktigare än aktiespekulation samt elitens skapande av abstrakta och tjusiga idéer. De har lite med vår vardag att göra, men skapar en ofantlig byråkrati för att tvinga oss att anamma dem.

För att undvika korruption, nepotism och maktmissbruk måste nya urvalskriterier och testmetoder skapas för dem som ska ha övergripande makt. Testerna ska sålla bort såväl ansvarslösa psykopater som osjälvständiga ja-sägare. Istället ska, i Platons anda, premieras de bäst lämpade för uppgiften. I första hand präglas de av mönstret tanke-handling, dock utan att hjärtat går förlorat. De ska också kunna stå emot politiskt korrekta trender. Genteknik bör användas för att se vilka delar hjärnan som i en given testsituation aktiveras hos kandidaterna. Bl a kan denna teknik avläsa exempelvis girighet och impulsivitet. Har en person alltför starka sådana känslor bör han eller hon inte få jobbet.

Mycket kan invändas mot denna metapolitiska skiss som i första hand syftar till att få igång en diskussion. I alla händelser måste radikalt nya grepp tas. Nuvarande situation är ohållbar.

Av John Järvenpää 14 okt 2008 17:04