När Sverige skulle bli folkrepublik

Allt började med utredningen, "Löntagarfonder" år 1975, ett beställningsverk från LO, av författarna Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond !!

Poängen med fonderna var att byta ekonomiskt system i Sverige och förpassa den fria företagsamheten till historien.

I LO: s tidning Fackföreningsrörelsen, förklarade Meidner också karskt att förslaget var tänkt som ett direkt angrepp på kapitalägarnas makt; "Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet".

Företagen skulle sålunda successivt överföras i löntagarnas dvs fackets ägo via ett komplicerat vinstdelningssystem.

LO ställde sig jublande bakom förslaget och LO-tidningen utropade extatiskt med krigsrubriker: MED FONDERNA TAR VI ÖVER SUCCESSIVT. Även andra grupperingar inom fackföreningsrörelsen ansåg förslaget var helt i linje med tidens anda.

När man så här efterhand läser om förlaget till fondsystem är det som PJ Anders Linder skriver i Svd den 28/9 2008, att det känns "som hämtade ur en överhettad satir om DDR-Sverige, men allting står där svart på vitt för den som vill veta".

Skojig var också tanken att efter det att landet omformats till någon form av Folk- och Fackföreningsrepubliken Sverige, skulle världen förmås att köpa hela paketet med detta nytänk. För alla visste ju att den svenska socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten var bäst i världen och här hade man klurat ut ett nytt ekonomiskt system som borde ta den oupplysta världsopinionen med storm.

Sedermera visade det sig att det bara var det italienska kommunistpartiet som fattade tycke för det svenska fondförslaget. Men efter en närmare utredning ansåg kommunisterna att förlaget var alltför långtgående och skulle komma att skada den italienska marknadsekonomin!!

Nästa lördag är det 25 år sedan borgligheten tog sig i kragen och genomförde en demonstration i Stockholm mot galenskaperna. Den fick med sig sådär en 75,000 personer. Det var början till slutet för fonderna.

Intressant är att de socialdemokratiska statsråd som var med och utformade det slutliga lagförslaget idag villt skyller på varandra för galenskaperna. Ingen vill vidkännas något ansvar. Det fenomenet går att läsa i åtskilliga memoarböcker. Inte minst är Kjell-Olof Feldt besvärad, och som nu i efterhand ofta hänvisar till sitt alibi, då en påpasslig fotograf förevigade hans klotter i riksdagsbänken 1983, när förslaget om socialisering av svenskt näringsliv klubbades, om att "löntagarfonder är ett jävla skit, som vi baxat ända hit".

Själv sitter jag och läser om en skrift med titeln "Arbetarrörelsen och löntagarfonderna" med underrubriken "Rapport från en arbetsgrupp inom LO och socialdemokratin". Den är skriven 1981 dvs två år före riksdagsbeslutet och var grundbulten för det förslag som senare klubbades av sossarna i riksdagen.

I den utredningen var Kjell-Olof Feldt ordförande för arbetsgruppen och då var minsann inte fonderna något "jävla skit". Tvärtom. Löntagarfonderna var själva förutsättningen för Sveriges överlevnad som nation. När man läser vad han varit med om att skriva tar man sig för pannan inför den socialistiska enfald som utstrålar från denna skrift.

Här talas om vitt och brett om näringslivets övervinster, som naturligtvis måste stävjas genom att definitionsrätten på vad som var övervinst, fattas av facket. Fonderna skulle i grunden förändra produktionsförhållandena så "att det dagliga arbetet kan bli tillfälle till stimulans, en möjlighet till utveckling och mänskligt utbyte, en källa till glädje. En sådan utveckling kan inte ske med dagens maktförhållanden oförändrade ute i företagen" påpekades det noggrant. Lönsamhetskraven på investeringar måste också sänkas på olika sätt så "att företagens villighet att investera förbättras".

Allmänt framhålls att framtida investeringar i svenskt näringsliv inte kan genomföras utan att det kommer in "nya penningstarka ägare på aktiemarknaden". Sverige skulle förtvina av kapitalbrist om inte löntagarfonderna genomfördes. Räntan var också en bov i dramat. Med förtrytelse konstaterar Kjell-Olof Feldt och Co surt att "i den kapitalistiska ekonomin måste man betala de människor som sparar". "Det sker i form av ränta", förtydligades det för säkerhets skull. Även om det inte sägs rent ut förstår man mellan raderna att räntan nog borde avskaffas. Åminstone för vissa. Kanske är det härifrån dagens mp fått liknande funderingar?

Man kan också notera att den elit av fackföreningspampar som skulle sköta svenskt näringsliv uppenbarligen förutsattes ha svårt med matematiken. Skriften vimlar av förtydliganden, så att alla framtida ombudsmän i skinnvästar och med 6-årig folkskola, skulle förstå företagsekonomiska elementa. På sidan 71 åskådliggörs exempelvis det här med procenträkning då man för säkerhets skull framhåller att "10 procent på 100 kronor är 10 kronor".

Visst kan man så här i efterhand skratta åt alla tokerier som då florerade bland s och facket, men samtidigt är det både sorgligt och skrämmande att galenskaperna, kunde få ett sådant genomslag att det tom blev en lag. Tack och lov avskaffades eländet av den senare tillträdande borgerliga regeringen. Sörjd och saknad av inte ens sossarna, visade det sig, när allt kom omkring.

Själv håller jag dock inte för helt otroligt att grupper inom vänstern och fackföreningsrörelsen, återuppväcker förslaget med hänvisning till den nuvarande finanskrisen. Gammal tankesörja brukar som bekant inte så lätt släppa taget bland hjärncellerna hos vänstern. Vare sig det nu gäller Marx eller löntagarefonder.

Av Lars Nilsson 29 sep 2008 09:36