USA:s finanskris: Kreditknarkare

Det verkar som om Wall Streets ohejdade spekulation i värdelösa värdepapper nu håller på att få en motsvarighet i spekulationer om bankkrisens olika orsaker. Spaltkilometer skrivs om vilka som bär skulden den moraliska, vill säga, eftersom det redan bestämts att det är de amerikanska skattebetalarna som ska bära den ekonomiska skulden. En nyhetsnarkoman som jag blir lätt överlastad med tunga artiklar om statens, bankernas och låntagarnas roll i finansvärldens största kris sedan börskraschen 1929.

Men i alla de analyser som nu görs lyser en mycket enkel fråga med sin frånvaro: Hur kom det sig att det fanns så mycket folk i USA som inte hade råd att äga sitt hem? Marknaden för "subprime"-lån etablerades först mot slutet av USA:s längsta ekonomiska expansion i fredstid. Men redan i min barndom förekom en historisk ökning av mängden människor som köpte sitt första hem. 50- och 60-talens starkt växande fastighetsmarknad, då USA:s villaförorter blomstrade och skapade landets berömda - och oljeberoende - "way of life", var det naturliga resultatet av efterkrigstidens expansion. Men inte riskerade det en global ekonomisk kollaps!

Huvudskillnaden var, att förr i tiden berodde bankernas överlevnad på att folk faktiskt kunde betala tillbaka sina lån - och att folk tjänade tillräckligt för att göra det. Men efter 90-talets avregleringar slopades kravet på kundernas kreditvärdighet. Bankerna fick lov att både bedriva privat utlåning och göra högst spekulativa investeringar. Plötsligt blev det ovidkommande om folk kunde betala sina lån eller inte. Med hjälp av Fannie Mae och Freddie Mac skickades risken vidare när de två statligt stödda megafonderna bytte bankernas fordringar mot färskt kapital. Det som inte ens Fannie och Freddie ville ha, såldes till finansvärldens värsta spekulanter, som i sin tur försökte gardera sig genom att försäkra sina risker hos försäkringsgiganten AIG.

Nu visar det sig att det hela var ett korthus. Men frågan som ingen verkar bry sig om är vad som hände med vinsterna från Clintons tid? Hur kom det sig att, med rekordlåg arbetslöshet och oavbruten tillväxt, medelklassens ekonomi vissnade?

Det vi ser nu är beviset på vad kritikerna sa hela tiden: att vinsterna gick mest till de redan rika; att de allra flesta nya jobben var lågt betalda utan varken anställningstrygghet eller framtidsutsikter; att konsumtionskarusellen var byggd på kredit och billiga varor som importerades i ännu större omfattning än USA:s egen exportindustri presterade. Bush är knappast skyldig till katastrofen, utan han blev bara den nyttiga idioten med vilken oligarkin slutförde sin historiska svindel.

Det skulle vem som helst som har vistats i USA de senaste 15 åren ha sett med egna ögon. Men i mainstream-media saknades avslöjanden om hur ändringar i statens sätt att räkna inflation dolde de faktiska prishöjningar som hela tiden pågick. Det var knappast bara priset på villor som sköt i höjden under den senaste bubblan, utan också priset på andra moderna förnödenheter som en högskoleutbildning, sjukvård och till slut även den varan som hela illusionen vilade på - energi.

Det som USA däremot har blivit världsledande på är att utnyttja låginkomstagarna. Vanligt folks ekonomiska utarmning de senaste decennierna gynnade minst tre tillväxtindustrier; försvaret, fängelser och spelbranschen.

Militären har fyllts med folk utan arbetsutsikter eller pengar till högre utbildning, medan hemvärnet lockat arbetare som annars saknade sjukvård och pension. De egentliga arbetslöshetssiffrorna har täckts av en explosion i deltidsarbeten och massiv inspärrning. USA har världens största andel av sin befolkning som sitter inspärrad. Fängelseindustrin erbjuder tillverkning och andra tjänster för slavlöner, såväl som en stor inre marknad för allt från fängelsekläder och mat till högteknologiska säkerhetssystem. Las Vegas har länge varit landets allra starkast växande stad mellan delstat efter delstat har legaliserat spel. På vägen har många amerikanernas berömda inställning om att hårt arbete lönar sig förvandlats till en närmast religiös tro på att alla kan bli rika utan någon ansträngning alls.

Bortom de snygga fasaderna på storstädernas butikssträckor och i välbärgade villaområden har det länge funnits synliga tecken på allvarliga ekonomiska problem; eftersatt infrastruktur, övergivna småstadscentrum och växande fattigdom. Orkanen som drabbade New Orleans 2005 blottade fruktansvärda missförhållanden och statens oförmåga att återuppbygga staden tydde på mer än bara en oförmåga att omskapa dess unika charm.

Tydligen har det inte räckt att bara sätta igång en makalös konsumtionshysteri med hjälp av hushållskrediter och billiga importerade prylar. När storkapitalisterna inte längre ansåg traditionella investeringar som tillräckligt vinstgivande, letade de efter nya sätt att tjäna pengar. Då riktades ögonen på underklassen. Hela 650 miljarder dollar - nästan lika mycket som nu behövs för att skapa en amerikansk bankakut - skördas varje år genom att erbjuda högkostnadskredit till Amerikas lägst tjänande 25. På 15 år har den totala skulden för hushåll med inkomster motsvarande mindre än 16 000 kronor i månaden ökat med 250, till närmare 700 miljarder dollar. I dagens USA har det blivit "big business" att exploatera låginkomsttagarnas stagnerade löneläge med skyhög ränta på allt ifrån bilfinansiering till förseningsavgifter på obetalda sjukhusräkningar.

Men inte ens det räckte. Den minst bemedlade samhällsgruppen visade sig vara värda en sista stor utsugning, speciellt när många ägde hus som de trots allt hade lyckats behålla under tiden allting förändrades. Lobbyisterna såg till att det blev ändring på lagarna från 30-talet, som syftade på att förhindra en upprepning av bankernas oreglerade girighet och den ekonomiska depression som den tidigare hade orsakat. Nu blev det grönt ljus för bostadslån till husägare utan vidare inkomster eller större besparingar än sin bostads upptrissade värde. Förstagångsköpare som annars hade behövt fortsätta hyra bostad ansågs plötsligt kreditvärdiga. Bankernas risker förvandlades till hyperkomplicerade hopsamlanden av värdelösa lån som såldes vidare till oinsatta utlandsinvesterare och andra som upplevde pressen på ständigt ökande vinster som större än kravet på sunt förnuft.

Wall Street hade lyckats med att tjäna storkovan på fattigt folk. Men nu är festen över och någon måste betala notan. Det blir förstås de som är kvar i medelklassen och som utgör USA:s skattebas. Den sista striden i USA:s klasskrig, som pågått lika intensivt men minst lika dolt som under 50- och 60-talets kalla krig, har avgjorts och det är offren som ska betala krigsskadestånd.

Om man bevarar något sista hopp om att denna historiska kris vrider tillbaka klockan till 30-talets "New Deal", där Roosevelt skapade förutsättningarna för USA:s nya medelklass och införde socialdemokratiska värderingar i det amerikanska samhällssystemet, borde man läsa Naomi Kleins mastodontverk The Shock Doctrine, där hon i detalj skildrar neoliberalernas framfart från 60-talets Latinamerika, genom Asien, Ryssland, New Orleans, Israel och till slut Irak. Under tiden har neoliberalerna blivit mästare på att utnyttja krig, naturkatastrofer och ekonomiska kriser för att våldföra sin världsvision på befolkningar i chocktillstånd.

Den amerikanska centralbankens räddningsaktioner visar mycket tydligt att man inte tänker avvika från denna dödliga ideologi. Det är bankerna som ska räddas och inte de miljontals amerikaner som fortfarande riskerar att förlora sina hem. Finansminister Paulsson hävdar att det inte finns tid för Kongressen att värna annat än bankerna; allt måste gå fort om inte hela det globala finanssystemet ska krascha. 700 miljarder dollar behöver tillföras - denna vecka - utöver de 153 miljarder som redan garanterats. Det överskrider till och med kostnaden för Irakkriget, som också marknadsfördes med brådska och en minst lika hemsk hotbild.

Liksom i september 2001 får vi höra att ingen hade kunnat förutspå katastrofen i alla fall ingen som trodde på Bush, Paulsons eller John McCains upprepanden den senaste månaden om att "nationens ekonomiska fundament är stabila". Fem år efter Irakinvasionen får vi återigen ställa frågan om Vita Huset har ljugit eller bara blivit grovt "felinformerat". Klart är att det hela tiden funnits insatta som såg att kejsaren gick naken. Följande hypotes drog jag för över ett år sedan:
"Den senaste tidens skalv på USA:s börs handlar om något oändligt mycket större än nedvärderingen av några få stora finansiella institut. Det är möjligt att det vi ser är början på en börskrasch som kommer att överträffa samtliga ’korrigeringar’ som skett sedan 1929."

Men dessa olycksbådande ord beskrev bara en del i vad som har kallats en spirande perfekt storm. Brännpunkten nu är Wall Street men kreditmarknadskrisen, klimathotet, Irakkriget och världens sinande oljekällor hänger naturligtvis ihop.

Glöm drömmerna om alternativenergi och sjukvårdsreform. Nästa presidents handlingsutrymme är i förhand bestämt. En ekonomisk depression kommer att pressa ner skatter och shockkrympa den offentliga sektorn. Ökade privatiseringar kommer att framstå som den enda lösningen när USA ändå tvingas till nyinvesteringar i infrastruktur, för att rädda det som räddas kan och erbjuda något slags arbete åt landets miljontals utblottade sysslolösa.

Men för sent kan USA upptäcka att det inte bara är krediten som sinat. "Peak oil" postulerar att oljeproduktion står vid dess historiska höjdpunkt. Medan världens oljekonsumtion fortsätter att öka exponentiellt, kommer produktionsflödet snart att börja ebba. Till och med Bush har sagt att USA måste bryta sitt "oil addiction", men samtidigt ställt krav på ökad oljeexploatering vid kusterna. Det låter som narkomanens löfte om att lägga av imorgon - bara det blir en sista sil heroin idag.

Så kan även finansmarknaden reagera på en stor skön injektion med kapital. Löften om reformer duggar tätt nu när staten socialiserar bankernas skuld. Men liksom storlangaren tror att det när som helst går att packa ihop och lämna den undre världen, brukar suget dröja kvar.

Av Patrick Gallagher 24 sep 2008 22:55