Kärlek och kärleksliv

Djurmodeller är ovärderliga för forskning och framsteg. Men varje art måste bedömas utifrån sina förutsättningar. För flugsnapparhonan är tid, ungar och dygdens duration max tio minuter om tillfälle ges.

Faktum är att människan är den enda art som stundom under långa perioder ägnar sig åt monogami. Den bisociala grunden till detta är det 20-åriga vårdnadskontraktet på avkomman och att människohonan ställer upp även när hon inte är i fruktbar period, vilket möjliggör detta Ordspråksboken 5:3-22, 7:4-27.

Visst kan djurmodeller vara bra för hypotesgenererande experiment, men hypoteserna måste verifieras eller falsifieras på människa innan de acceptras över artgränserna.

Tjädern är en utmärkt djurmodell, om man vill fördjupa och vidga sina vyer på kärleken. En del hönsfåglar imponerar utan att slåss, en del slåss utan att imponera. Tjädern både imponerar och slåss, liksom människan.

En gång på 1950-talet gjorde jag en djurfilm, "I vår Herres hage", och jag ville filma inte bara tjäderns spel utan även kärleksakten. Jag stoppade upp en tjäderhöna i typisk, väntande ställning med rymlig vagina i stället för kloak. Förankrade tjäderhönan på lämpligt kameraavstånd framför gömslet.

Morgonens första tjädertupp trodde inte sina ögon när han landade. Rsultatet var patetiskt! Tjädern snabbade sig att komma i parningshumör, klunkade, sisade och parade sig om och om och om igen eftersom hönan icke tycktes få nog. Hans insatser blev så påfrestande att han svimmade av utmattning.

Den arbetshypotes som jag utvecklade med ledning av detta experiment är, att inget kärleksliv fungerar normalt, om den ena parten är död från fysisk eller psykisk synpunkt.

Jag förstår den äkta man som vid middagsbordet frågade sin hustru om hon ville älska den kvällen och när han fick nej repilikerade: "Då vill jag utnyttja en livlina och ringa en god vän".

Av Mats Hägglöf 19 sep 2008 10:06