USA: Allt lugnt i supermäklarnas sommarstad

Att döma av aktiviteten på Main Street i helgen, i det välbärgade strandsamhället Southampton utanför New York, fanns det inte mycket oro för vad som skulle hända på Wall Street på måndagen. Lyxbutikerna, kaféerna och restaurangerna var välbesökta och konversationerna rörde knappt valkampanjen ens, förutom några lovord som ibland uttalades om Republikanernas "pistol packin’ mamma" Sarah Palin. På ett grillparty som gästades av advokater, bankanställda och en och annan riskkapitalist sas inget alls om krisen. Inte heller på en shoppingrunda vid en närliggande designer-outlet ett lite exklusivare köpcentrum där förra årets mode säljs på rea sågs några tecken på en dämpad ekonomi. Folk handlade som om köpfesten skulle fortsätta i all evighet.

Men i helgens sista nyhetsrapport på TV visades välkammade och ledigt klädda unga män bära lådor ur Lehman Brothers kontor på Manhattan. Ryktena om finansbankens snara kollaps bekräftades i förväg av de anställdas flykt sent på söndagskvällen. Min bror, en framgångsrik aktiemäklare som surfat på börsens olika bubblor sedan kraschen 1987, tittade på TV med en överraskande känsla av skadeglädje.

"Serves ’em right!" var hans spontana uttalande om Lehman Brothers avskedade anställda. Sedan höll han ett kort men passionerat tal över hur mycket pengar elitmäklarna på Wall Street tjänat på senare år. Inte ens min bror, en övertygad Republikan och frimarknadsentusiast, accepterar hur finansvärldens högst avlönade valpar har kammat hem uppemot tio miljoner dollar om året var. Han berättade hur finansbankerna brukade sätta ihop ett gäng mäklare, säg tio stycken, i eget rum med rader av datorskärmar och telefoner och vid årets slut basera mäklarnas bonus på hur mycket pengar de tjänade åt firman.
- Säg att de tjänade en miljard dollar!. Cheferna bestämmer sen hur mycket mäklarna själva ska få av det, och det blir kanske hälften. Resten tar firman. Men ingen annanstans inom affärsvärlden går det till så! Inte får några högre tjänstemän på någon biltillverkare halva bolagets vinst om det gått bra det året, ingen annanstans heller. Vinsterna går till aktieägarna.

Kommentaren som fick honom att fälla en sådan dräpande dom över Lehman Brothers konkurs hade kommit från nyhetsprogrammets inhyrda expert, som menade att krisens huvudorsak var överetableringen inom finansvärlden. Det höll min bror med om; det fanns alldeles för många med i matchen. Men experten var fortfarande frälst av frimarknadsfilosofin om att de svaga oundvikligen äts upp av de starka. Det som vi ser nu, menar marknadsliberalerna, är en nödvändig utrensning där överbelånade institutionerna kommer att försvinna till förmån för de som bättre förvaltade sina resurser.

En sak är säker; ingen katastrof, oavsett hur vidsträckta konsekvenserna blir, räcker för ideologerna att ifrågasätta den "fria" marknaden. Givetvis bortser denna förklaring från det faktum att de största spelarna, Freddie Mac och Fannie Mae bara överlever idag tack vare den amerikanska statens desperata stödåtgärder. Finansministerns räddningsaktion var inget annat än ett förtäckt förstatligande; den fria marknaden får konstgjord andning tack vare socialistiska ingrepp. Även min brors berättelse om börsmäklarnas bonusar lät som en synnerligen socialistisk historia; tanken att "arbetarna" direkt ska belönas med vinsten från sitt eget anletssvett, dvs. att de är produktionsmedlets delägare och också tar del av vinsterna, låter snarlikt barndomens läroböcker om Marx och Engels. Synd bara att i den amerikanska centralbankens tappning socialiseras bara skuld.

Men kanske jag har fel och Internets stora förtjänst är att jag i så fall snart kommer att få höra det. Kanske Wall Street inte alls är så insatt i socialism. En skillnad som jag underströk för min bror är att inom den industriella sektorn orsakar överetablering överproduktion, sjunkande priser, utslagning och till slut kraftigt minskade löner. På Wall Street verkar det motsatta ha skett. "Produkterna" - eller som de så tjusigt kallas numera, investeringsinstrumenten - som finansjätterna skapade och sålde vidare världen över, är högst abstrakta hyperkomplicerade hopsamlanden av rätt så värdelösa bostadslån. Regelverket som en gång fanns för att avstävja storspelarnas kortsiktiga girighet försvann på 90-talet och riksbankens allmänt dyrkade f.d. chef Alan Greenspan uppmuntrade den nya torghandeln i abstrakta låneobligationer. Bankirerna till och med beundrades för sin kreativitet! Men hur annars skulle man hålla uppe farten på en ekonomi som sedan länge hade avskaffat dess industriella bas? Istället snackade man upp den "nya" ekonomin; informationsekonomin, konsumtionsekonomin, IT-ekonomin.

Plötsligt avslöjas det nu att USA egentligen utvecklade en "tjäna massor med stålar på ingenting"-ekonomi. Bakom det fanns det en veritabel explosion i krediter, från den personliga nivån där hushållenas genomsnittskreditkortsskuld ligger på 6000 dollar och miljontals hushåll håller på att förlora sina hem, till den makroekonomiska nivån där Bush har omvandlat Clintons budgetöverskott till ett rekordstort underskott. Inget under att i dagens USA, vars huvuddevis verkar vara "get something for nothing", expanderar spelbranschen fortfarande starkt.

Glöm aldrig, att även i de värsta tiderna gäller det att hålla koll på nästa bubbla. Ekonomen och professorn Michael Hudson berättar om en studentavhandling som skildrar hur spelskulder ofta blivit den avgörande orsaken till att fastighetsägare förlorat sitt hem: "Missouri har många fundamentalistisk kristna som tror att gud omsorgsfullt övervakar dem. Eftersom de är fromma människor, vill de ge gud chansen att belöna dem för att de levt ett hederligt liv. Så de går till spelställen i båtarna som ligger förtöjda längs floden. Men oddsen är emot dem, och det ser ut som Einstein hade fel när han sa att gud inte spelar tärningar. Spel - och mycket ekonomisk spekulation - handlar om sannolikheter, och oddsen är lika mycket emot spelarna som de är mot de skuldsatta."

Alltså lägger utblottade fastighetsägare allt de kan skrapa ihop i en sista jättesatsning, i hoppet om att räddas av den förlovade supervinsten. Strategin är egentligen inte så långt ifrån Wall Streets. Så skriver bloggaren Barry Ritholtz om finansbankernas lärdomar från Bear Stearns undsättning: "Satsa stort. Riskera inte bara din egen firma, riskera hela finansvärlden. Medelmåttig inkompetens är otillräcklig - om du bara fördärvar ditt eget bolag, kommer du aldrig att räddas. Du måste hota ta med dig hela det globala finanssystemet. Rädslan och upplösningen som orsakades av Bear Stearns kollaps är själva anledningen till att den räddades."

Strategin påminner om Bushadministrationens sätt att ytterligare skuldsätta hela ekonomin med sitt katastrofala krig på andra sidan jordklotet. I värsta fall, resonerar de neokonservativa ideologer vars förvrängda världsbild orsakat krig och korruption av historiska proportioner i Irak, ruinerar vi bara statens ekonomi och "krymper staten ner till storleken där den kan släpas in i badkaret och dränkas" chefsideologen Grover Norquist.

Vad betyder superkraschen i USA? Lika bra att hoppa över detaljerna i mardrömsscenariot. Det räcker gott med huvuddragen. Världens reservvaluta kommer att fortsätta sjunka när de utländska centralbankerna som äger USA:s skuld inser att inte ens deras behov av att stödja dollarn för att stävja sin egen export är värd ytterligare jätteförluster. USA:s ekonomi kommer att bromsa tvärt och konsumtionen att hejdas på grund av massiv arbetslöshet och stigande energipriser som vänder uppåt igen med den sjunkande dollarn. Men konsumentpriserna kommer inte att minska eftersom USA:s centralbank snart tvingas höja räntan för att överhuvudtaget kunna locka utländska investerare till att köpa amerikanska obligationer. USA:s inhemska kreditmarknad uttorkar medan fastighetsprisernas fall fortsätter - trots finansminister Paulsons försök att stötta dem med massiva tillskott av "kapital" nymyntade pengar som i sin tur driver dollarn ännu lägre. I minst två tre år kommer många att tvingas bo kvar i hem som ingen vill köpa, men vars värde redan sjunkit lägre än vad ägarna är skyldiga banken. Men miljonärerna från Wall Streets mest glupska år likviderar snabbt sina tillgångar för att hålla gamarna borta medan de hittar på nästa bubbla.

Vad som händer efter det kan man bara gissa sig till. Men möjligheten att Obama eller McCain kommer att vända på skutan och avvärja ekonomisk kollaps skulle jag knappast slå vad om. Däremot är det en säker investering att satsa på säkerhetsföretag och privata arméer som Blackwater. För, som de säger härborta i USA, "The shit is going to hit the fan".

Av Patrick Gallagher 17 sep 2008 22:26