Anders Bagge - därifrån har han fått sin goda sida

Foto: Daniel Ohlsson/TV4

När jag tittade på Idol häromkvällen märkte jag hur snäll, mjuk och omtänksam jurymedlemmen Anders Bagge verkade vara gentemot de deltagande. Det där kände jag direkt igen och jag tänkte direkt på hans bortgångne pappa Sven Olof som jag kände väl. Jag träffade Anders en gång på 70-talet, men det minns han säkert inte eftersom han just då gick på dagis. Jag har aldrig träffat honom som vuxen, men jag vet var hans empatiska karaktärsdrag härstammar ifrån och när jag tittade på honom i rutan häromkvällen mindes jag en tid långt tillbaka, för tre decennier sedan, när jag var ganska ny i musikbranschen. Då var Anders pappa Sven Olof Bagge en framgångsrik doldis i den svenska musikbranschen. Vad jag minns mest var hur Sven Olof var den som uppmuntrade mig när jag hade lite dåligt självförtroende efter att, för exakt 30 år sedan, ha skrivit min allra första svenska låt.

Det var i världsmetropolen, New York, som jag, av någon konstig anledning , en senhöstkväll 1978 blev fångad av Nils Ferlins dikt "Barfotabarn". I och för sig hade jag läst den tidigare, men det var först den kvällen som jag kände att den skulle kunna passa mycket väl i en snygg tonsättning. Efter att ha skrivit en melodi till dikten spelade jag in den i en liten studio som låg i Brooklyn. Jag sjöng texten själv, med min anglosaxiska brytning, på demoinspelningen, eftersom inga av mina amerikanska demosångare eller sångerskor kunde sjunga på svenska. Men jag kände mig osäker, och eftersom det var första gången jag hade skrivit en melodi till en svensk text var jag livrädd att spela upp låten för någon svensk! Självförtroendet var inte det bästa med tanke på att jag höll på att simma i okända vatten. Det var då jag stötte på Sven Olof Bagge! Jag hade träffat honom i Stockholm året innan när han stod bakom gruppen "Forbes" som vann den svenska Melodifestivalen 1977 med den senare utskällda låten "Beatles", som trots jumboplaceringen i Eurovision-finalen blev en ekonomisk framgång för Sven Olof Bagge. Men det var inte därför jag ringde till honom utan det berodde på att jag visste att Sven Olof var en oerhört musikalisk person, som förstod sig på svensk folkmusik. Jag hade suttit med honom på hans kontor och lyssnat medan han spelade piano - och att han klarade av att spela var en mirakel, för Sven Olof hade en handikapp; han hade bara en hand, den högra! Han hade ingen vänsterhand alls utan där hade han en metall spik som stack ut ur hans arm, men det hindrade honom inte från att slå bastonerna på vänstersidan av klaviaturen - och han lyckades slå rätt toner må ni tro!

Lite blygg och halvrädd ringde jag till Sven Olof och berättade att jag hade tonsatt Nils Ferlins kända dikt, "Barfotabarn".
"Jaha!", sade han lite förvånad och lyssnade på hela demot i telefonluren medan min amerikanskinspelade svenska folkvisemelodi nådde hans öron från andra sidan Altanten. När demot hade spelats färdigt stängde jag av rullbandspelaren och, försiktigt och lite halvskraj för vad Sven Olof skulle säga, tog jag luren och innan jag hann fråga vad han tyckte utbrast han "Fy Fan, Billy, den är skitbra! - den måste spelas in i Sverige!" Och så blev det. Året därpå spelades melodin in av Sven Erik Magnusson på en soloplatta och min första svenska låt var ett faktum. Samtidigt spreds melodin av Stikkan Andersson, på vars förlag, Sweden Music, jag hade förlagt den. Melodin hamnade i sångböcker, skolkörböcker m.m. Och det hela berodde på Sven Olog Bagge. Hade jag inte kommit på att ringa till honom är det troligt att låten hade hamnat på hyllan tillsammans med hundratals andra oinspelade låtar som jag skrev under min tid i USA.

Vad jag minns om Sven Olof var hans empatiska inställning gentemot mig, en invandrare som gav sig in i hans hårda svenska musikbransch. Han hade alltid tid att lyssna på en ny låt och ge sin bedömning - oavsett hur än upptagen han var, tog han alltid emot mig. En dag, under hösten 1989 besökte jag honom och spelade upp en demotejp på en ny jullåt som jag just veckan innan hade skrivit. Sven Olof började le redan under första refrängen och nickade till mig "Det där kommer att bli en stor låt", sade han. Han hade rätt - låten hette "Julen är här". Jag undrar om Anders Bagge vet hur mycket hans pappa betydde för mig i min musikkarriär? Jag vet i alla fall, som sagt, var Anders har fått sin goda sida ifrån.

Av William Butt 05 sep 2008 13:29