Det är inte okej att barn svär

För ett tag sedan besökte jag ett köpcentrum med min mamma. I en kundvagn satt en flicka i fyraårsåldern, och nedanför henne stod hennes storebror i sexårsåldern. Det förvånar väl ingen att syskon bråkar när de får tillfälle, men det som kom ur deras munnar förvånade mig. Det började med att pojken skakade vagnen för att göra systern upprörd. Till slut blev systern så arg, så hon gav brorsan långfingert. Pojken sa att han skulle säga till mamma, vilket han också gjorde. Hon svarade måttligt ointresserad med ett "Sluta bråka nu!" samtidigt som hon tittade ned för att se om skorna satt bra. Systern sa "Du är dum!", och han svarade med "Håll käften"... och så var bråket över.

Jag vet inte om jag börjar bli gammalmodig jag har ju faktiskt hunnit fylla 20 och tycker att barn i den åldern inte ska svära eller om det faktiskt är så pass vanligt idag att barn faktiskt tar till svordomar när de pratar.
När jag var yngre och sade någon svordom sade min mamma ofta att hon aldrig hade vågat säga så när hon var i närheten av sina föräldrar som barn på 60-talet. Det var helt enkelt inte acceptabelt att säga "Håll käften", och att visa fingert fanns inte ens på kartan. Jag minns inte själv när jag började ge svordomarna ett ansikte, trots äldre syskon, men jag vet att det var först på mellanstadiet jag egentligen förstod vad folk menade när de räckte finger.

Syskonparet i skoaffären är tyvärr inte de första barnen jag hör som är grova i munnen. När jag berättade för en vän om dessa barn, som faktiskt förvånade mig lite, så fick jag som svar att det inte spelar någon roll för de kommer ju ändå lära sig orden förr eller senare. Visserligen är det rätt, tyvärr så lär de sig förr eller senare. Att barn lär sig av äldre syskon och framför allt när de börjar skolan är ingen nyhet. Men att barn i dagisåldern gör det är inte okej för mig. Barn är gulliga, charmiga och säger ofta roliga saker, men när de plötsligt börjar ploppa ur sig svordomar försvinner allt det där.

Det är föräldrarnas ansvar att lära barnen att det inte är okej att svära, men att bara nämna det hjälper inte. Det måste upprepas, förklaras, ge konsekvenser med mera. Lika mycket ansvar har dagis, dagmammor eller vart nu barnen befinner sig under dagen.

Jag tror dessutom på bestraffning och belöning. Varje gång ett barn svär måste den ge en krona ur sin spargris till mamma eller pappa, och varje gång en förälder svär måste de ge en krona till barnet. Jag har själv sett detta på nära håll, och det funkar! Det är likadant under fotbollsträningen, där får man inte svära alls. Gör man det får man gult kort, och nästa gång rött kort. Då får man inte vara med på träningen längre, och jag lovar att det kommer en och annan tår när tränaren ber en kliva åt sidan. För det är inte alls lika kul att se polarna skratta och sparka boll, medan man själv får sitta och titta på för att man sa ett fult ord.

Det är små enkla saker som kan få barn att sluta svära, men att bara skälla ut dem varje gång är ingen lösning. Att få en tillsägelse av mamma eller pappa kan det vara värt, bara man får säga ett "förbjudet" ord. Därför, tror jag, det är viktigt att man handlar när det gäller barns uttryck. Inte bara pratar om vad som är rätt och fel.

Och visst, att barn svär är inget i-landsproblem direkt, men jag tror inte jag är ensam om att tycka att det låter illa att höra barn säga åt någon att de ska hålla käften eller att en fyraåring ska ge brorsan fingert. Det känns ganska ovårdat för min del, nästintill ouppfostrade barn.

Av Sofia Larsson 21 aug 2008 09:03