Ensamhet

Godmorgon, Ensamhet,
tacksam är jag för Din tystnad och Din territoriella integritet, Du aktar Dig noga för att besvära mig, lika behärskad som alltid lämnar Du mig ifred, för att uthärda ännu en dag.

Du stirrar oavlåtligt in i mina maktlösa ögon, lika ointresserat när jag avlägger full bekännelse, men Din dom är alltid entydig, det är Mitt liv, Mitt ansvar och vad jag än gör ska jag få Dubbelt igen.

Smeker du mig som du gjorde igår, Ensamhet, lika illavarslande och frånvarande men ändå så intensivt närvarande, med sådan likgiltighet som lika gärna kunnat krossa mitt hjärta.

Tala till mig, Ensamhet, på det sätt Du alltid gör, ogeneröst, utan empati, med mungiporna krökta i en ogillande grimas, bänd upp mina käkar, häll tillbaka mina rop på hjälp, ner i strupen, så sadistiskt nonchalant, låt mig plågas, låt dem värka i mitt bröst, och Du har ånyo presenterat Ditt autentiska ansikte.

Ensamhet, ibland, allt oftare, har jag välkomnat Dig, men regelbundet är Du föremål för mitt oförfalskade Hat, jag har förlorat räkningen på de otaliga gånger jag försökt ta Dig i hand, för att äntligen försonas med Din oundvikliga närvaro.

Jag vill, Ensamhet, njuta Dig, kyssa Ditt innersta mörker av förstenad bitterhet och avgrundslik förtvivlan, delge Dig min ljudlöst hopplösa klagan, lyssna lite till, Du har tid att offra, det är Du skyldig mig, nu släcker vi ljuset definitivt, omfamnar varandra, utan löften och utfästelser, älskar febrigt, själviskt och skrattar unisont befrielsens skratt.

Av Jack Edstrand 11 aug 2008 11:27