Lars Danielsson och jag - två offer för jantelagen

Äntligen har den f.d. statssekreteraren och Göran Perssons närmaste medarbetare Lars Danielsson fått ett jobb! Han ska bli Generalkonsul i Hong Kong & Macau. Det låter fint när tjänstgörande utrikesministern Göran Hägglund säger att Danielsson är "en utmärkt diplomat". Tacka fan för det! Danielsson är troligen en mycket skickligare diplomat än några av våra svenska politiker är, och särskilt de politikerna som har försökt stoppa honom i karantän sedan tsunamiskandalen. Hela affären kring Danielssons påstådda "lögn" är ett väldigt typisk exempel på hur Sverige skjuter sig själv i foten genom svenskarnas förträffliga behov av att allting ska vara så inihelvete "korrekt" på varje prick och punkt. Ingen får vara människa och göra ett misstag. Allting ska vara EXAKT som det står på "pappret" annars blir det skandal. Om det står "bu" och man säger "bä" då ska man korsfestas av skitstövlarna i media. Dubbelmoralen är vidrigt.

Ni som följer musikskriverierna minns kanske år 1988 då jag blev offer för ett makalöst mediedrev utförd av nöjesjournalisterna. Mitt brott var att jag hade delat ut vad som kallades för en "falsk Guldskiva" till Tommy Körberg för låten "Stad i Ljus". I själva verket fick han guldskivan i samband med ett Eurovision-PR-jippo som ägde rum när skivan hade sålts i 24,865 exemplar och det fanns beställningar på ytterligare 2000 ex. Men skivan hade inte sålt de 25.000 ex som krävdes för att kunna kallas för "guld" just vid det datumet då jag delade ut den. Rubrikerna blev så stora så att det blev årets stora nöjesskandal. Jag kallades för "Billy Bluff" och tro detta eller inte, så pågick skriverierna om detta i fem veckors tid så att till sist såg det ut som om jag vore en total inkompetent skivbolagsdirektör medan sanningen var att jag under det gångna året hade givit svenska folket en hel del bra musik däribland Micke Rickfors "Vingar", Jan Malmsjös stora Julskiva och Lisa Nilssons debutplatta för att inte nämnda just "Stad i Ljus". Felet jag gjorde var att jag avvek från reglerna - men so what? Vem fick lida skada för det? Ingen! Och skivan sålde ju guld inom två dygn efter att jag hade delat ut den, men ändå korsfestades jag i media.

Lars Danielssons fall är ganska likt mitt förutom att han inte bröt några regler. Han blev antagligen så förvirrad att han råkade säga någonting som tolkades som en lögn. Okej även om det var en liten vit lögn - so what? Vemsomhelst hade kunnat bli förvirrad efter en så omfattande händelse som tsunamikatastrofen.

Varför agerar svenskar så här undrar jag? Kan det vara så att man alltid vill ha en syndabock att skylla på? I mitt guldskivefall så var det ganska allmänt känt i musikbranschen att ALLA skivbolag delade ut guld och platina skivor strax innan skivorna sålt de siffrorna som krävdes för Guld eller Platina. Det gällde om det fanns PR tillfällen och man visste att plattan inom kort skulle överstiga respektive gräns - då delade man ut en guldskiva eller en platinaskiva. Några som gjorde detta var självaste Bert Karlsson, och några artister som fick sådana guldskivor var Style, Anna Book, Sound of Music, Lena Philipsson, Carola, Herreys, Kicki Danielsson och en rad andra artister. Jag blev syndabocken…. Och Lars Danielsson blev politikens syndabock. Minns Ni Refaat el Sayed… blev han inte också syndabock för alla svenska direktörer som fuskade, men kom undan. Det var lättare att bespotta en invandrare som El Sayed. Lars Danielsson var också ett lätt och tacksamt offer för medierna, och en del av skitstövlarna på Blasieholmen, men en sak räknade de inte med… att Danielsson, precis som Refaat el Sayed och undertecknad var stark nog att överleva drevet och resultatet blir att vi får en jävligt duktig generalkonsul i Hong Kong medan skitstövlarna sitter här i Stockholm och fortsätter utöva jantelagen samtidigt som de letar efter sitt nästa offer. Sverige är ett jävligt bra land - med en del jävligt stora skitstövlar… och jag utmanar dem gärna … vilken dag som helst må ni tro!

Av William Butt 07 aug 2008 15:03