Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Skalden

*

Ljusgrå skyar under bordet
en oro lagd mot
kinden

allt genereras
via bordets tunga ekstruktur;

det sena ljuset i författarögat
slukar gränsen mot
det regelstyrda

pennan styrs mot guldbelagda
kryptor
äter där
sover där
men lär älska
fukt och algbelupna skrevor

"Ty, den enda rikedomen här
som dignar
dväljs allena under hjätats kalk -

lyft

endast för att åter sänkas !"

Sagostigar leder under
foten
en penna lagd mot läppars
slutna konvolut;

berättarådran i en tinnings puls
slår blå,
fattigdomen härjar sinnelaget
hos den store:

"säg om mig
ej allt för mycket, säg då hellre
intet"

mol tyst
är det största löftet till legenden

men sveket bor i alla

*

här putsar vingklippta sparvar
den legendariska
örnfjädern

tvivel molar
i en pennas hårda kroppspråk;

jagar substanstiven, sporrar
flanken flisad
på verbens käpphäst:

i en skrivkramps ändlöshet
är inspirationen
blott
en vilostund

*

Åh, dessa faderlösa mörka
vatten
spjärnande i en blyertsudd;

vilsenhetens ömma punkt;
oxblodsfärgad
är rösten ur det fördruckna

lyft

från vita ark
- förbi -
är svalans vikta pappersvinge
mot en korg

Orden
mutar in reviret

Början till vår egen fjädeskrud
skrevs ny

när den store sänkte pennan

*