Annika: Tonårsdepression?

Jag har fastnat. Jag har fastnat, långt bak i tiden, jag har fastnat i nuet, jag har fastnat i tid som inte ens varit. Det här känns inte bra. Syrebrist och sprängande hjärtan kan inte vara hälsosamt, det kan inte vara bra. Håll i mig innan jag faller, bär mig, och tejpa ihop mig. Det lilla som finns kvar, något måste väl ändå finnas kvar?

Jag vet inte vem jag är eller vad jag är. Jag står där framför hallspegeln, samma gamla hallspegel som det alltid varit, som följt från hem till hem. Samma spegel som jag sett mig själv i från år till år, månad, dag, timme, vecka. Jag står där och stirrar och undrar fundersamt, vem flickan på andra sidan glaset är. Jag drar tillbaka hennes hår, jag rör vid hennes panna. Jag slår henne, jag sliter och river och skriker. Ändå är hon kvar där, och ser på mig, på samma sätt som jag ser på henne och jag vet inte vem det är som är den äkta.

Vilken sida av spegeln visar den verkliga världen? Vem är bara en död bild och vem går ut i bland folket och lever. Är jag bara en spegelbild, är det de som skapar tomhet, den sanning att det inte finns något där. Är det de som gör att livet är svårare än döden och döden är lekande lätt?

Av Annika Arve 12 jul 2008 10:40