Att komma hem, ett kärleksbrev

Låt mig berätta. Jag var förortspojken som föddes till olycka. Det svarta satt i mitt namn såväl som i mina gener. Det sägs att var och en är sin egen lyckas smed. Jag smidde grovt och klumpigt. Hammaren slant ofta och slog upp sår. Jag bär ärren med mig var jag går.

Jag vande mig. Jag levde ett söndrigt liv. Det trasiga blir ett slags musik. Man kan leva så, men man kan inte leva bra.

Som jag har letat men bara gått vilse. Letat efter dig. Länge levde jag timme efter timme, fånge i bortkastad tid. Som man gör när man väntar. Rastlös och grinig i kärlekens väntrum. Jag var en trasig själ som lekte liv.

Plötsligt en dag så bara fanns du där. Naken i min famn. Du var varm. Sedan den dagen är jag inte längre vilse. Dina fingrar ritar kartor på min hud. Där din hand nuddar är hemma för mig. Du är den som tror på mig när jag själv tvivlar.

Jag älskar att du menar allt du säger. Jag älskar att du visar det med dina händer och med din omsorg. Min kropp är trasig och ändå vill du ha den. När jag inte orkar finns du där. När du är trött vill jag bära dig. Du är den som är mitt liv.

Du gör det gamla nytt och bättre. Varje dag med dig läker gamla sår. Inga speglar behövs längre eftersom du är den vackraste.

Din hud under mina fingrar är en brailleskrift. Jag kan läsa dig när vi älskar. Hos dig hör jag hemma. Jag har kommit hem.

Äntligen.

Av Jonny Berg 26 jun 2008 05:22