Förledd av Obamania

I och med Hillary Clitons beslut att kasta in handduken är den svarte Illinoissenatorn Barack Hussein Obama officiellt demokraternas kandidat i nästa presidentval i USA. För mig personligen har det varit en drömfinal, att en kvinna och en svart tävlat om posten som president för världens största demokrati. Som en passionerad Amerikavän kan jag inte annat än glädjas åt att landet så tydligt demonstrerar sin omtalade förmåga att överkomma sina begränsningar. Jag hoppas blott att europeiska länder - Sverige inberäknat - som i skydd av USA:s kärnvapenparaply tryggt kunnat bygga upp välfärd åt sina egna medborgare under decennier, följer just detta exempel.

Samtidigt är jag innerligt glad att jag som svensk slipper ta ställning via röstsedeln. Ty glädjen till trots, så hör jag envist en liten varningsröst i huvudet som gör mig mycket klyven.

Ta det här med skatterna, till exempel. Som senator för Illinois röstade Obama för att höja mer än 300 skatter och avgifter för att klara av delstatens kroniska budgetunderskott. De flesta ekonomerna skulle rygga tillbaka inför en sådan iver: om höjningarna betalas av företagare kan de anställa färre löntagare, eller måste rentav sparka en del av dem; om de betalas av löntagare drabbar det ändå företagen i slutändan. Som erfaren kommunalanställd kan jag dessutom intyga att offentlig sektor fungerar enligt mottot mycket vill ha mer: så i Sverige och troligen så också i USA. Vad jag förstår förblir Illinois en av de mest korrupta delstaterna i USA; vilket kan vara elakt förtal i stil med smålänningar mot blekingar, eller också ett kvitto - undertecknat Barack Obama - på att högre skatter inte utgör någon universalmedicin.

Eller ta utrikespolitiken, ett område där Obama medger att han inte har någon erfarenhet. Det hindrar inte honom från yviga och besynnerliga policyuttalanden. I en intervju den 27 juli 2007 för CNN lovade han exempelvis att "tala förutsättningslöst" med "ledarna för Iran, Syrien, Venezuela, Kuba och Nordkorea": bara en sån sak! Karln antydde rentav att han kunde tänka sig att låta Iran och Syrien ! "stabilisera" Irak:

"Om vi säger till dem Iran och Syrien att vi inte ska bli en permanent ockupationsmakt är vi också i positition att säga att de måste dra ett större lass vad gäller att stabilisera regionen".

Då ska du komma ihåg att de "ledare" som Obama vill tala med "förutsättningslöst" är - Venezuelas ledning undantagen - ett omvittnat pack mördare och kriminella, som bryter dagligen mot i stort varenda paragraf i FN:s karta om mänskliga rättigheter. Human Rights Watch, Amnesty International och FN:s råd för mänskliga rättigheter betecknar enhälligt Nordkorea som "en av världens mest repressiva stater", som "vägrar sina medborgare rätten till information, föreningsfrihet, rörelsefrihet och religionsfrihet" och där det förekommer "godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar", bl.a. Samma beskrivning gäller i stort även Iran och Syrien. I Venezuela kränker man blott informationsfriheten; det senaste lagförslaget som gav presidenten ensamrätt att utropa undantagstillstånd utan tidsbegräsning drogs häromsistens tillbaka av densamme efter larm från internationella mr-grupper. Men Venezuela har ertappats med att bistå FARC-gerillans knarkbaroner och kidnappare på andra sidan gränsen i Columbia, så el Presidentes världssyn behöver vi nog inte gissa oss till.

Att låta Iran och Syrien "stabilisera" Irak tar ändå priset. För det första är de inte så värst stabila själva, till att börja med. För det andra så är det just dessa två länder som pekas ut som de främsta stödkällorna till terroristerna i Irak. Hezbollahs och Syriens bilbomba-först-och-fråga-sen-policy i Libanon ger en tydlig fingervisning om hur en sådan "stabilisering" skulle se ut. Om dessa länder får forma Irak efter sitt anlete är allt hopp ute för de miljoner irakier som i dagsläget inget annat än hoppet har.

Att Obama är beredd att "tala förutsättningslöst" med dessa förbrytare sänder kalla kårar längs ryggraden. "Förutsättningslöst" kan ju bara betyda en sak. Nämligen att han avser att blunda för deras brott mot sina egna och andras medborgare och strunta blankt i hur det går med irakierna, bara han får uppfylla sitt vallöfte om "en hedervärd reträtt". Jag vet inte riktigt vad Obama menar med Change, för detta har vi nog sett förr.

Ser man till vilka beslut som Obama fattat i sin politiska karriär, som inte alls är så kort som det sägs - han har inte varit länge i Washington DC men har en ansenlig politisk karriär från hemstaten i Illinois - men också i sitt privatliv, så blir varningsrösten till ett ylande. Bl.a. att han varit med att rösta ner ett lagförslag om sjukvårdshjälp till överlevande abortfoster i en sorts sen abort som är tillåten i Illinois, eftersom det enligt honom kunde kränka kvinnors aborträtt: Elisabeth Hermodssons blodisande varning för idealism är det första jag kom att tänka på. Eller att han fått pengar till skänks ? av en nyligen korruptionsdömd filur för att köpa en stor hustomt, som för övrigt ligger nästintill den dömdes.

När allt kommer omkring så inser jag att jag kanske förletts av Obamania av fel skäl. Kanske var han en bra projektionsduk för mina egna önskningar och förhoppningar. Eller så tänkte jag mer på hudfärg än på politik. Vilket är förstås fundamentalt fel, naïvt i bästa fall, ett slags förädlad/muterad rasism i värsta. Man ska ju trots allt hålla ögonen på bollen: i ett politiskt val är det ändå synen på politiken som borde styra. -Till mitt försvar vill jag ändå framföra att jag fått självinsikt och bedritivt ihärdig research på egen hand - det är mer än vad man kan säga om flertalet som orerar om valet därute.

Du som framhärdar i ditt stöd till Obama behöver dock inte ge upp. Han verkar nämligen rätt flexibel. Jänkarna stämplar sånt som flipp-flopp, men det kan ju lika väl vara sunt tänkande. Obama var exempelvis en eldig motståndare till Irakkriget som senator i Illinois, men har faktiskt tonat ner sin retorik i Washington DC. Där han har vid upprepade tillfällen röstat emot demokraternas krav på en tidtabell för ett trupptillbakadragande; ja, han har t.o.m. röstat ja till flera budgettillägg maa Irakkriget. Och pengarna, dem hann han betala tillbaka innan det hela läckte till medierna. Så vem vet, han kanske inte är sämre än den där andre snubben ändå.

Av Shqiptar Oseku 11 jun 2008 08:39