Missunnsamhetens fula nuna

Jag är en av vad det har uppdagats för mig väldigt, väldigt få i detta land som inte lider av några psykiska eller fysiska issues. Jag mår bra, jag är för det mesta glad och uppåt, jag skrattar och skämtar hela tiden och gör mitt bästa för att njuta av livet. Jag hade en bra barndom, en fin familj utan skilda föräldrar, jag är väldigt sällan sjuk och har inte ens nån liten allergi. Jag har lätt för att lära och har aldrig misslyckats med något större projekt jag tagit mig an i mitt liv. Jag är 1.70 lång, kan gå i högklackat, gillar mode och är naturligt smal med en lagom tilltagen bakdel och B-kupetuttar som är fasta och sitter där de ska. Jag har långt, rött, tjockt hår och får ofta höra att jag är vacker. Jag har lätt att få killar och tycker om att flirta, att bli kär och att ha sex, helst i en enda röra. jag är för tillfället lyckligt kär i en underbar man som behandlar mig som en drottning, är sexig och fantastiskt rolig.

Varför allt detta skryt, undrar du nu? Blev du provocerad av detta?

Jag kan lova att du inte är ensam i sådana fall. Tydligen är det helt enkelt inte ok att inte lida på ett eller annat sätt. Jantelagen lever och frodas i de svenska skogarna! Här ska man inte gå omkring och vara lycklig över sin lott att man mår bra och trivs med sitt liv. Nej nej, här ska man skämmas och gömma undan sin lycka under bittra blogginlägg, som liknar alla andras, för annars står man snart där utan vänner. Avundsjukan verkar gnaga sig långt in hos dem, som inte kan se bortom sitt eget lidande och faktiskt testa på att njuta lite av livet. Om inte DE är lyckliga, varför i hela friden skulle då JAG få vara det? Nej, henne ska vi allt trycka ner, tänker de och börjar med sin kritik, sin energistöld och sina beska kommentarer bakom min rygg.

Jag har faktiskt på allvar varit med om att en tjej tyckte det var fel att jag åt pizza, därför att jag inte blev tjock av den, för att de flesta människor blir tjocka av pizza och om inte de får äta det får inte jag heller, det är inte rättvist. Som om att äta pizza är en mänsklig rättighet. Det har hänt att jag funderat på om jag ändå inte skulle raka av mig håret, sluta duscha, gå upp trettio kilo och inte använda smink för att få vara med i gemenskapen. En gemenskap där alla sitter och tycker synd om sig själva för inbillade åkommor, såsom fetma, små bröst, livlöst hår eller stavningssvårigheter, medan de i själva verket är helt underbara och inte alls har några fel. Och när de säger "men du är ju mycket snyggare än jag" och jag återigen svarar "Snyggheten ligger helt och hållet i betraktarens öga. Bara för att DU tycker att jag är snyggare än du betyder inte det att alla tycker det." Jag är inte ens så himla snygg, jag tycker helt enkelt inte att jag är ful, det är hela grejen.

Det snyggaste som finns är självförtroende, och om alla missunnsamma människor som vill trycka ner mig för att de tycker att jag är mer lyckad än dem bara kunde inse att de är minst lika lyckade, på sitt sätt, skulle de också bli lyckliga. Eller så får de fortsätta att vara bittra och älta sina problem, jag tänker inte låta dem ta min energi något mer, jag tänker leva livet!

Av Klara Persson 16 maj 2008 08:21