Media- och maktelitens myt om ett klasslöst USA

I sitt mycket uppmärksammade tal, i mars, om rasmotsättningar, hävdade Barack Obama att hans personliga historia endast vore möjlig i USA. Men USA är inte längre samma land som Barack Obama växte upp i. Numera är det omöjligt för en framstående politiker att kritisera krigen i Afghanistan och Irak - eller sakna en liten flagga på kavajen - utan att beskyllas för bristande patriotism.

Obamas tal skrevs som svar på sådana anklagelser. Men attacken gällde inte hans egna uttalanden, utan hans pastors förbannelser över USA:s historiska oförrätter. Korta videoklipp ur Reverend Wrights mest provokativa predikningar visades kontinuerligt, där han sågs räkna upp USA:s brott mot mänskliga rättigheter, förklara terrorattackerna som hämnd och förutspå imperiets förfall. Trots att Obamas tal blev hyllat som det viktigaste om USA:s rasmotsättningar sedan Martin Luther King, tvingades han en månad senare utstå flera tarvliga frågor om sin relation till Reverend Wright i den rikssända debatten i Pennsylvania.

Inför veckans primärval i Indiana hade Wright hunnit förvärra situationen med ett stundtals bisarrt uppträdande inför journalister i Washington. Även om huvuddelen av det som Wright sade där stämde bättre med verkligheten än kandidaternas nationalistiska dravel, visades återigen bara korta klipp där Wright framställs som vrickad. Värst var hans påstående om att den amerikanska regeringen orsakade AIDS-epidemin bland svarta. Denna gång svarade Obama inte med ett resonerat tal, utan med ett starkt avståndstagande från sin pastor.

Uppenbarligen är Barack Obamas smekmånad med media över. I avsaknaden av reella politiska skillnader sänker sig kampanjerna till smutskastning. Mainstream-media skandaliserar i bästa dokusåpastil, i hopp om att driva de redan hårt pressade kandidaterna till ännu flera pinsamma misstag. Men Obamas antagonister hade länge vetat om hans kontroversiella pastor. Därför bör man som medveten mediekonsument ställa sig frågan om tidpunkten för "avslöjandet".

Videoklippen med Reverend Wrights brandfacklor kom till ytan då det började bli klart att Hillary Clinton inte skulle komma ikapp Obamas ledning. Efter att Obama bemötte attacken med sitt välartikulerade tal om försoning mellan landets vita och svarta, släpades även Bill Ayers ur garderoben som ännu en svart radikal med diffus anknytning till kandidaten. Men det är de upprörda känslorna över Obamas analys om den "bittra" befolkningen i USA:s mellanväst som avslöjar motståndarnas egentliga strategi. Syftet är att undergräva Obamas talang för att tala vuxenspråk med väljarna. En lingvistisk analys av talet om rasmotsättningar visar att språket var ovanligt moget för ett tal från en ledande politiker 1. Krönikörer i USA:s tongivande tidningar berömde innehållet, men undrade samtidigt om inte talet var "för smart" för att gå hem hos väljarna.

Det är i första hand inte språket utan budskapet som media- och makteliten skyggar för. Det ingår nämligen i amerikansk mainstream-medias funktion att negligera rasdiskriminering, att upprätthålla myten om Amerikas klasslösa samhälle och att framställa den ekonomiska elitens hjärtefrågor som om de närmast berörde landets majoritet. Till exempel hördes TV-journalisten Charles Gibson, som ledde debatten i New Hampshire, beräkna en "typisk" medelklassfamiljs inkomst till 1,2 miljoner kronor per år - fast 96 tjänar mindre 2. Under debatten i Pennsylvania gormade Gibson om Demokraternas planer på att upphäva skattelättnader på kapitalvinster, som om det skulle slå mot majoriteten av amerikaner. I verkligheten går större delen av pengarna till USA:s rikaste procentenhet - inklusive Gibson.

För att skapa en intellektuell kontrast till Obamas resonliga retorik, döptes John McCains valturné i vår till "Straight Talk Express". Det raka språket avbröts dock under ett kort besök i krigsområdena, då McCain hördes fabulera om att Iran ger träning till al-Qaeda - ett påhitt som till slut fick korrigeras av hans lika krigsivriga medresenär, f.d. Demokratisk vicepresidentkandidat Joe Lieberman. Väl hemma igen fokuserade McCains valturné på fattigdom. Senatorn, som nyligen röstade emot både kvinnors rätt till lika löner samt ett utvidgat utbildningsstöd till hemresande soldater, reste runt i USA:s fattigaste landsdelar för att visa sin solidaritet.

Inte är det svårt att hitta misär i USA. Idag får en av fem invånare i delstaten West Virginia matsubventioner, liksom en av tio i Ohio. I Oklahoma har ett av tre barn fått matsubventioner under det senaste året 3. Ändå har John McCain - som erkänt att ekonomi inte är hans styrka - fastslagit att som president kommer han att göra Bush skattelättnader för landets rikaste permanenta. Tillsammans med McCains andra planerade skattelättnader på bl.a. storföretagens vinster, beräknas skatteintäkter att minska med mer är fem biljoner dollar över tio år 4.

Redan har den f.d. världsbankschefen och Nobelpristagaren Joseph Stiglitz visat att den långsiktiga kostnaden för Irakkriget inte blir mindre än tre biljoner dollar tre tusen miljarder, red anm. Konsekvenserna på McCains planer skulle alltså bli förödande för USA:s fattiga, eftersom den enda lösningen är massiva nedskärningar. Tittar man bakom TV-bilderna på farbror McCain på turné bland de fattiga, hittar man ekonomiska reformer som skräddarsytts för Republikanernas förmögna väljarbas. Upphovsmannen är McCains ekonomiska rådgivare, f.d. Senator Phil Gramm, vars lagformulering om finansmarknadens avreglering 1999 har orsakat kreditkaos och utlöst USA:s ekonomiska kris.

Till skillnad från för Barack Obama, förekommer ingen större upprördhet i mainstream-media över John McCains moraliska akrobatik Inte heller över hans stöd från den högerkristna TV-predikanten John Hagee. Se min artikel på Zitiz 5. Tvärtom fick Republikanernas kandidat en stående ovation på en lunch med Washingtons samlade tidningsredaktörer nyligen. McCains oförtjänta rykte som fristående politiker och hans förflutna inom militären tilltalar många mediamakare, som tröttnat på neokonservativ ideologi och USA:s militära misslyckanden i Mellanöstern. Men finns det verkligen fog för att tro på att McCain skiljer sig från Bush?

Medlemmar ur McCains släkt har varit högt uppsatta befälhavare i över hundra år och kandidaten har sagt att USA:s trupper gärna får vara kvar i Irak något hundra år till.6 Släktnamnet banade väg för den unga John McCain till en eftertraktade plats på USA:s marinhögskola - där han slutade femma från slutet av 900 i klassen. Efter sin egen tragiska karriär inom militären, under vilken han satt i över fem år som krigsfånge i Vietnam, kom McCain hem som hjälte och gifte sig med en mycket förmögen kvinna som finansierade hans första valkampanjer. Som gamling tjänstgör han nu åt samma ekonomiska elit som plundrat USA:s ekonomi. Men han talar lika simpelt som han tänker, och för det är mainstream-media honom evigt tacksam. Han får även komma undan med att kalla den svarta sonen till en ensamstående vit medelklasskvinna för elitist.

I Barack Obamas stora tal i mars pekade han ut "de riktiga förövarna bakom trycket på medelklassen; en storföretagskultur nerlusad med insideraffärer, misstänkta revisionsmetoder och kortsiktig girighet, en huvudstad dominerad av lobbyister, en ekonomisk politik som gynnar få istället för många." Han menar att rasmotsättningar utgör ett hinder därför att de avleder uppmärksamhet från det riktiga jobbet om att ta itu med storföretagens girighet; "Fattiga - vita, svarta och bruna - faller offer för de riktiga förövarna, vars vapen är rädsla och splittring."

Men Obama gick ett steg längre och pekade ut en till förövare - media; "som utnyttjar rasmotsättningar för dess egna ändamål - som spektakel, tragedi och föda för TV-nyheter." Där besvarade han direkt den massmediala upprördheten över Reverend Wrights provokativa predikningar. Men sådana anklagelser går inte obemärkta förbi i dagens USA, där mediakanalerna dessutom ägs av samma storföretagen vars korrumperade kultur Obama fördömt. För dem kom hans senare analys om värdekonservativa väljare i USA:s mellanväst som ett brev på posten och drevet sattes igång.

Det kanske var en sanning med modifikation när Obama hävdade att endast i USA vore hans historia möjlig. Obestridligt är dock att kandidatens politiska perspektiv grundas i hans personliga erfarenhet av USA:s skilda världar, såväl ras- som klassmässigt. Hans kontroversiella analys om att folk i medelamerika fäster sig vid vapen, religion och främlingsfientlighet på grund av sin bitterhet efter en generation utan ekonomiska utsikter, har sitt ursprung i Obamas unika uppväxt i Indonesien och mångkulturens Hawaii. Han uppfostrades av vita morföräldrar från Oklahoma och en mor som doktorerade i antropologi efter att ha ägnat huvuddelen av sitt yrkesliv åt att hjälpa fattiga indonesier. Obamas intellekt är resultatet av vikten som hans mor lade på både sin egen och sin sons utbildningar. Förutom hans populistiska retorik, finns det klara anledningar till att Barack Obama lyckats tända hopp hos de unga väljare som inte längre belastas med den äldre generationens fördomar.

Argumentet från progressiva röster som har valt att stödja Obama, trots hans föga progressiva politik, vilar på hoppet som väckts hos de unga och apatiska. Soffliggarna får inte svikas, nu när så många börjat engagera sig. Dels finns risken att de aldrig igen reser sig från soffan, om nu Obama inte vinner. Dels finns en förväntan om att en Demokratisk storseger motiverar Barack Obama att gå ännu längre med reformarbetet än han hittills offentligt antytt. Men om detta är en gångbar strategi att mobilisera väljarkåren eller bara en desperat inbillning återstår att se.

1 Länk: writ.lp.findlaw.com
2 Länk: iht.com
3 Länk: commondreams.org
4 Länk: nytimes.com
5 Länk: zitiz.se
6 Länk: democracynow.org

Av Patrick Gallagher 13 maj 2008 08:37