En dag som statist

Det var söndag och en av de där dagarna som man inser att man bokat upp sig på lite för mycket. Det handlade om logistik där barnkalas skulle synkroniseras med fotbollsmatch samtidigt som det skulle förberedas mat för nästan tio personer som skulle komma på sen eftermiddag. Medan jag med ena handen blandar pastasalladen försöker jag få eld i grillen med den andra. Svordomarna inom tar sig långsamt upp genom strupen när kolen inte riktigt vill ta fyr.

Telefonen ringer och i min verklighet för stunden är jag helt fokuserad på det som är just här och nu och har i beredskap att säga "Nej, jag kan inte arbeta i morgon", men en man presenterar sig och frågar om jag vill komma till en by några mil bort dagen därpå för att vara statist.
Jag blir tyst och minnet bläddrar på medan kolen pyser missförnöjt i Webers "Smokey Joey".
"Har du inte mailat ett intresse för att vara statist?", frågar mannen något förundrat.
"Ööhh, jo, ja just det, NU kommer jag ihåg", och blir efter att första förvåningen lagt sig informerad om kläder, tid och plats.

Till slut ombestämmer sig grillen och vi får en härlig middag i den ljuva sommarsolens nedgång och barnen kommer allt för sent i säng eftersom gästerna hellre hoppar studsmatta än hör på saga.

Efter jag lämnat barn på skolan måndag morgon drar jag mig de nästan tio milen norrut för att vara med på min första filminspelning som statist. Varför jag blev medlem på den aktuella sidan vet jag inte riktigt. En trist senvinterdag satt jag på tåget till Kastrup när jag läste i tidningen att de behövde statister. Jag kände nyfikenheten växa inom mig, nyfikenheten som handlade om att se ut det går till i verkligheten.

Väl uppe på utsatt plats var jag nära att backa när det ropades ut vem av de närvarande som skulle vara statist. "Äh, jag struntar i det, tänkte jag. Varför åker jag inte bara hem och klipper gräset istället". Men sedan insåg jag att jag lika gärna kunde ställa upp när jag väl tagit mig hit.
Vi var inte mer än cirka tio stycken statister och det blev lite utforskande blickar från alla. En av huvudrollerna var en känd skådespelare och jag såg hur statisterna fick långa ögon när vi närmade oss inspelningsplatsen.
I en scen hade vi till uppgift att gå vägen fram med kameran i ryggen. Vi gick där några gånger och fick världens bästa feedback. Jag kunde inte låta bli att säga något om att "Tänk om man kunde fått sådan respons på sitt vanliga jobb". Då fick jag med ett leende reda på att det lätta ibland kunde vara det svåra, vilket jag inte motsade.

När scenen var slut och vi skulle gå och fika fiskade nästan alla statisterna upp en kamera ur väskan och bad om att få bli fotograferad tillsammans med den kände skådespelaren. Jag stod förundrat och tittade på med min bok i handen och tänkte för mig själv att även om jag tänkt så långt som att ta med kameran hade jag aldrig bett om något sådant.

Det blev rätt snabbt en uppdelning av statisterna i två grupper: Den ena gruppen hade ambitioner och drömmar om att bli skådespelare, och den andra gruppen gjorde detta för att det var en kul grej. Majoriteten av folket tillhörde den första gruppen och jag den andra.
Jag fick frågor som "Vad är ditt mål med att vara med här idag?" Mål, tänkte jag intensivt, har jag ett mål? För att inte verka alldeles för dum svarade jag trevande och lite flummigt. Jag kunde inte svara på en fråga jag inte ens funderat över. För mig var det roligt att se allt runt omkring. Människorna, hur regissören arbetade, hur vi arbetade ihop oss och hur det flöt.

När folket från den första gruppen lärt känna varandra började det pratas om erfarenheter, andras och det egna utseendet, förhoppningen att få vara med på bild i denna filmen och även om egen casting som inte var populärt. Det var spännande att se gruppens dynamik som utvecklades och kristalliserades så tydligt på bara några timmar och jag hade mycket i huvudet när jag återvände till veteåkern utanför Lund.

Om jag gör det igen? Tja, jag vet inte. Timlönen var urusel och inget jag ens vill nämna här, men visst var det en upplevelse och en ny erfarenhet.

Av Birgitta Stiefler 13 maj 2008 10:09