Israel, Sovjet och flyktingar

Det torde finnas få konflikter i världen som är mer svårlöst än den mellan Israel och palestinierna och 60 år efter Israels grundande står man kvar på ruta ett och en lösning är mer avlägsen än någonsin. Den svenska politiska korrekthetens vise män har i åratal rapporterat om Israels behandling av palestinierna medan arabstaternas omhändertagande av sina "bröder" i nöd fått begränsad uppmärksamhet. Det samma gäller de judiska flyktingarna.

Intressant är också att notera att svensk massmedia verkar ha förträngt vilken stormakt som stod fadder till Israel. Vulgäruppfattningen tycks vara att Israel är USA: s skapelse i syfte att gynna egna syften. Fakta är emellertid att Israel har mer att tacka Sovjet för, när det gäller tillblivandet, än nuvarande bundsförvanten: USA. Vidare hade förmodligen Israel aldrig överlevt de första åren utan de helt avgörande vapenleveranserna från Sovjets lydstat Tjeckoslovakien.

Hoppar vi fram i områdets historia till tiden för när det mest avgörande beslutet klubbades, FN: s delningsplan, den 29 november 1947, var det många, främst inom vänstern, som hurrade. Då höll också den sovjetiske delegaten i FN, Gromyko, sitt berömda tal, som är det mest sionistiska som någonsin hållits i FN: s historia. Östblockets jaröster fällde utslaget, jämte de latinamerikanska staternas, där stödet, trots Vatikanens motstånd, var större än i Europa. Exempelvis lade Storbritannien ned sin röst. Bland USA: s politiska etablissemang, och då särskilt hos utrikesdepartementet, motsatte man sig en judisk stat av alla möjliga skäl. Det var president Truman personligen, som efter stor tvekan, tvingade igenom USA: s ja till delningsplanen.

Det gick tom så långt att dåvarande USA:s utrikesminister, George Marshall, Ni vet han med planen skrek åt sionistledaren Moshe Sharett: "Akta Er för att utropa självständighet, Ni kommer att gå under!". Faktum är att USA i sista stund försökte byta sida april 1948 genom att göra allt för att torpedera delningsplanen utan att direkt gå emot Trumans beslut.

Och så var det flyktingarna.

Mycket kritik kan förvisso med rätta riktas mot Israel och dess behandling av palestinierna - och det görs också. Men i enlighet med den svenska svart/vita synen på konflikten är det rätt tyst om palestiniernas situation bland bröderna i den övriga arabvärlden.

Det är inte storleken som gör det palestinska flyktingproblemet unikt. Större flyktingskaror har förflyttats under de senaste 60 åren. Femton miljoner etniska tyskar tvingades från sina hem i Östeuropa efter andra världskriget; miljoner muslimer och hinduer från de då etablerade staterna Indien och Pakistan korsade den indiska kontinenten 1948. Det unika med de palestinska flyktingarna är att problemet har permanentats, etablerats och blivit en del av Mellanösterns demografiska bild med FN: s goda minne. I mer än sextio år har människor i flyktingläger utnyttjats som brickor i ett politiskt spel.

Flyktingstatusen går dessutom märkligt nog i arv vilket bidrar till att hålla grytan kokande. Enligt UNRWA United Nations Relief and Work Agency, FN: s organ för palestinska flyktingar närmar sig antalet personer med flyktingstatus 4,5 miljoner. De palestinska organisationernas krav är att alla skall få återvända till Israel. Och det till ett land som idag har drygt sju miljoner innevånare. Var och en kan förstå hur realistisk den tanken är.

När de palestinska flyktingarna 1948 725 000 enligt FN som fördrevs och/eller frivilligt flydde anlände till Damaskus, Beirut och Amman möttes de av en formidabel hetskampanj i arabisk press. Man hade förrått sig land, sålt det till judarna och släpat arabernas krigarära i smutsen. Detta trots att man bjöd judarna rejält motstånd vilket åtskilliga israeliska källor bekräftat.

Större delen av Västbanken samt Gazaremsan, som enligt FN:s delningsplan, skulle ha varit delar i den palestinska staten, ockuperades i stället 1948 av Jordanien respektive Egypten. Inte förrän efter att områdena förlorats till Israel i kriget 1967 blev det aktuellt att från arabstaternas sida tala om ockupation av Västbanken och Gaza. Men då från en annan utgångspunkt.

I början av 70-talet var det återigen dags att visa exempel på arabisk förbrödring. Jordanien krigsmakt körde efter blodiga strider helt sonika ut de militanta palestinierna med Arafat i spetsen. I samband därmed utbröt inte bara strider med palestinierna utan också mellan syriska och jordanska förband. Arafat styrkor hamnade då i Libanon och lade grunden till därpå följande konflikter i det landet.

Skillnaden mellan retorik och praktik är avgrundsdjup när gäller arabstaternas syn på palestinierna. Som slagträ mot Israel och USA duger palestinierna mer än väl men medborgerliga och social rättigheter i respektive arabland blir det aldrig tal om. Pengar från de rika arabiska oljestaterna har inte heller saknats. Men det har gått till vapen och terrorism och inte för att avveckla flyktinglägren. Hjälpen till de palestinska flyktingarna har andra fått stå för.

I Jordanien har den största gruppen palestinier visserligen blivit medborgare, men många bor fortfarande i läger och de diskrimineras socialt och politiskt. De palestinier som kom från Gaza efter sexdagarskriget 1967 står fortfarande utanför alla medborgerliga och sociala rättigheter, liksom barn som föds av kvinnor från den gruppen. Libanon har Nürnbergliknande lagar för alla de palestinier som härstammar från den grupp som kom 1948 och därefter. De får inte bli medborgare, de har inga som helst sociala rättigheter och har ingen tillgång till libanesisk sjukvård och skolgång. De är dessutom förbjudna att arbeta inom 70 listade yrken och de får inte äga fast egendom, vilket även inkluderar egna hem. I Syrien får palestinierna inte bli medborgare. I de rika Gulfstaterna har palestinierna inga som helst rättigheter. Och så här kan man fortsätta.

Vad hände då med judarna i arabstaterna 1948? I de flesta arabiska länder hade judiska befolkningar levt i lugn och välmåga under tusentals år, många av dem med framstående positioner i samhället. Det framgår inte minst av att de judiska flyktingarnas kvarlämnade egendomar i arabländer i dag beräknas vara värda över 300 miljarder dollar och omfatta en total markyta på cirka 100 000 kvadratkilometer nästan fem gånger staten Israels yta.

Men framför allt i samband med kriget 1948 utsattes de judiska minoriteterna i flertalet arabstater även från de länder som inte som var berörda av konflikten för systematiska förföljelser och våldsövergrepp, ibland av upphetsade folkmassor men oftast av politiska rörelser och till och med statsmakter. Arabförbundet uppmanade sina medlemsregeringar att vidta bestraffningsåtgärder mot de egna judiska medborgarna. Och även under följande år utsattes kvarvarande judiska folkspillror tidvis för systematiska övergrepp. I dag finns praktiskt taget inga judar kvar i arabvärlden, med undantag för i Marocko cirka 5 000 och Tunisien cirka 1000.

Och var hamnade då alla de drygt 850 000 judiska flyktingarna? Cirka en tredjedel togs emot i Europa, Latinamerika och Nordamerika. Två tredjedelar cirka 600 000 absorberades i Israel, där myndigheterna efter hand lyckades integrera dem i samhället utan hjälp av FN: s flyktingorganisationer. Numera utgör judiska flyktingar från arabländer och deras ättlingar drygt tre miljoner, ungefär 40 procent av Israels befolkning.

Arabstaternas vägran att acceptera FN: s delningsplan och istället starta krig mot Israel 1948 är grundbulten till alla nuvarande problem. Intressant är att många från vänster, som idag sätter en närmast religiös tilltro till FN: s förmåga att lösa allt från miljöproblem till krigshot, numera anser att i just i detta fall gjorde FN ett misstag. Och visst kan kritik rikas mot delningsplanen och kanske var därför också ett krig oundvikligt.

Men som sagt, 1948 var det annan ton i skällan och kriget löste förvisso inga problem.

Av Lars Nilsson 10 maj 2008 23:57