Kanske är det för sent

Vårsolen kittlar mig i nacken och jag känner hur marsbarnet inom mig börjar sakna den där euforiska känslan av underbar närhet, men det var länge sedan och minnena skyms snart av molnen som hastigt flyger förbi den sömndruckna solen.
Sonen sätter på en gammal skiva och jag stannar upp i varje rörelse och bara munnens muskler drar sig uppåt. Oj, det var då. Den sommaren då svettpärlor letade sig ner på min vältränade mage i en tid som gav nyväckt passion efter att jag suttit på mörkrets rand och dinglat med benen och låtit blicken och tanken leta sig neråt.

Med den sommaren hittade jag tillbaka till livet och mitt eget värde. Tityos ord om att "Seize the day……" va något jag gjorde då, på ett annat sätt. Kanske i en bekräftelse jag behövde då, men som ligger tryggt inom idag. Då var jag på dejtingsajter på nätet och la ner tid på att bli bekant med och träffa någon, men den där någon dök aldrig upp så jag omfördelade mina prioriteringar.
Idag är inte magen lika vältränad men den följer vänligt med när jag tar en långsam dans i vardagsrummet i sällskap av Tityo och den varma marssolen som snart sjunger sin årliga sång för mig.

Idag skrattar jag mer än en där sommaren men jag kan längta efter att skratta med någon när barnen bara tittar på mig och säger med kärlek i rösten att "Du är sjuk, mamma".
Häromdagen sa jag till dem att jag skulle anstränga mig att träffa någon. De nickade uppmuntrande men jag misstänker att de gett upp. Mina intentioner lämnade mig på en dejtingsajt och jag fyllde snällt i alla uppgifterna men när det kom till betalningen fastnade jag. "Var det lönt", tänkte jag. Summan jag skulle betala var den samma som att flyga luftballong, vilket är något jag längtat efter i många år.
Jag körde backpilen och insåg att jag fick lämna relationsbiten åt ödet och låta saker ske som de vill utan min inblandning. Jag höjer volymen på stereon och ler med en uppgiven axelryckning.

Av Birgitta Stiefler 11 mar 2008 10:10