Välkommen hem, Sverige!

Efter ett extrainkallat regeringssammanträde erkände Sverige officiellt Republiken Kosova. I och med detta intar Sverige åter sin rättmätiga plats bland de länder som tror på demokratin och har en medborgarsyn på staten.

Republiken Kosovas är det ultimata beviset på att ett paradigmskifte håller på att äga rum i folkrätten. Kärnan i det nya budskapet är att staten som är till för människorna och inte tvärtom. Och Sverige ingår från och med nu i den grupp av länder som stödjer, om än smått trevande, detta skifte.

Ty trots alla försäkringar om att ingenting har ändrats i folkrätten och att Kosova är ett särfall, så är det ändå ingen tvekan om att vi just beskådat en ny, spännande och positiv förändring. Förnyelsen är förvisso ännu inte inskriven i folkrättens lagtext och paragrafer, därtill är alltför många alltför rädda. Den knuffas följaktligen ut till det politiska medvetandets marginaler, förklaras och tolkas som ett begränsat avbrott från det normala; som just ett särfall.

Men det är så alla paradigmskiften börjar. Sanningen är att många provinser, regioner och landändar runt om i världen kommer ändå att ha Kosova som inspiration framöver. Det är trots allt en framgångsrik mall som innehåller flera värdefulla lektioner Att en avlägsen provins kan bara segra om man intar en högre moralgrund och stå för demokrati och ekonomisk utveckling. Att man ska ge erkännande till sina minoriteter om man vill ha erkännande från andra. Att man ska bygga upp sin case genom att prova fredligt motstånd och civil olydnad först, samt ta alla fredschanser som ges på vägen. Kosovas frigörelse var inte en revolution utan en lång och smärtsam evolution, som har emanciperat inte bara omvärlden utan också albanerna själva. Samt också rätt många serber: den regeringssponsrade indignationen i Belgrad kan inte längre dölja att egna medier, människorättsgrupper, jurister, en hel del intellektuella samt minst ett politiskt parti - Serbiens liberala parti - erkänner idag Kosovas rätt till självbestämmande. Jag tror att också detta utgör en del av förklaringen bakom Sveriges erkännande.

Att Kosova ändå segrade till slut kan också ses som ett tidens tecken. Det är inte bara Kosova som har mognat, utan också världen i stort. Kosovas sak räddades ju i nödens stund av ett militäringripande från världens starkaste demokratier. Demokratin och demokratierna har mognat, och de har övertaget i världen. För första gången i världshistorien har man också ett numerärt övertag, en majoritet av FN:s länder är demokratier. Flertalet av dem har också blivit rätt varma i kläderna härvidlag och styrs mer av hopp än av rädsla. De tror numer också att demokrati kan lösa även komplicerade etniska problem. Då är det normalt att det speglas också i synen på folkrätten. Jag för en vill därför gärna tro att Republiken Kosova är ett sundhetstecken i tiden.

Det är trösterik tanke. Att man trots all mediahajp om annalkande katastrofer, finansiella, ekonomiska, globala och ekologiska, kanske ändå lever i en bättre värld än ens föräldrars och farföräldrars. Att vi är liksom på rätt håll ändå. Att vi har åtminstone hajat någonting.

"Vi befinner oss i en folkrättslig gråzon", sa Carl Bildt som en förklaring till Sveriges dröjsmål. Kritiken har varit hård mot - i all väsentligt - hans egna tvekan och kaklyleringar. Socialdemokraternas Urban Ahlin, som är ordförande i riksdagens utrikesutskott, tycker att Bildt kunde ha agerat snabbare.

Nu har Bildt inte riktigt legat i lä som han låter. Faktum är att han i god tid informerat Kosovas premiärminister Hashim Thaçi per telefon om det förestående beslutet. Prishtina har känt till erkännandet före Sverige. Tullarna vid gränsen till FYROM hade planeringsmöte igår och har väntat glada på Sveriges ambassadör i FYROM Makedonien, som ska lämna sina kredentialer till presidenten Fatmir Sejdiu, sedan kl. 08:00 i morse.

Men det döljer inte att Sverige inte ledde EU-ländernas erkännande av Kosova såsom jag och många med mig hoppats. Det är möjligt att Ahlin, som har ingående kunskaper om Balkan, har en bättre insikt om Kosovas utsatta läge. Eller så stämmer kanske ryktena att Bildt vill efterträda Javier Solana som EU:s utrikesansvarige, en post som fordrar att man är på god fot med de flesta EU-länderna.

Men faktum är att Kosova var och är i en gråzon, där har Bildt helt rätt. Så är det ofta med paradigmskiften, att de ofta sker i en gråzon någonstans i periferin, långt borta från maktens centra. Överheten tolkar bort dem, blundar för dem, kallar dem särfall och anomalier. Med tiden blir de dock alltfler, tills de förändrar hela systemet.

Min förhoppning är att Kosova i så fall blir det första steget mot en ny paradigm inom folkrätten. En som skyddar inte bara stater, utan också dess medborgare. Om det blir en sådan rörelse i världspolitken, så är det bra att vårt land är ombord. Bättre sent än aldrig, säger jag: det är här som den moraliska supermakten Sverige hört hemma hela tiden.

Av Shqiptar Oseku 04 mar 2008 16:47