Ingen äger mig heller

- Det är väl ingen här som bloggar, eller? skämtade Aftonbladets kulturskribent Åsa Linderborg, som svar på en närgången fråga.
Kollegerna kollade in mig från sina platser i kvällens bokcirkel om Linderborgs bok, "Mig äger ingen".
- Nej då, svarade jag lite generat. Men även om jag skulle göra det, tänker jag inte skriva om det du säger nu.
En nödlögn. Annars hade jag tvingats förklara för författaren, att dels har jag inget intresse av att skriva om hennes personliga angelägenheter, dels tillhör inte det jag skriver genren bloggning.

Åsa Linderborg har skrivit en underbar bok om sin pappa, en alkoholiserad metallarbetare, som hade ensam vårdnad under hennes uppväxt i Västerås. Det är en osentimental kärleksskildring och hyllning till den svenska arbetarklassen, sett ur perspektivet från en flicka, som trivs med sin pappa trots att hon lever på gränsen till vanvård.

Linderborg är historiker och låter tingen talar för sig själva. Beskrivningarna är detaljerade men språket ändå avskalat. Resultatet blir ett tidsdokument om svenskt 70-tal, såväl som en mycket personlig självbiografi där pappan får huvudrollen.

Berättelsen är oerhört självutlämnande. Ändå blev mina kolleger tvungna att tömma ur sig alla möjliga följdfrågor om Åsas uppväxt, samt om reaktionerna som boken har väckt i hennes omgivning sedan den blev en publik- och kritikersuccé. Boken skrevs först efter faderns död och en obesvarad fråga blir hur Linderborgs mamma kunde ha "övergivit" sin dotter, när pappans alkoholism varit orsaken till deras skilsmässa. Men när samtalet förföll till banala betraktelser om hur släktingarna hade roffat åt sig diverse tillhörigheter från pappans ytterst blygsamma arv, blev jag tvungen att styra samtalet in i bokens politiska aspekter.

En liten detalj i Linderborgs berättelse tangerade det ämne som jag samma vecka hade skrivit om i Sourze. Johan Stael von Holsteins utnämning till Kulturrådet hade väckt medias intresse och även lockat några tusen läsare till mitt eget inlägg. En möjlig förklaring var attacken på socialdemokratin. Eftersom huvuddelen av det jag har skrivit kritiserar nyliberalismens globala frammarsch, har jag närmare identifierats som vänstersympatiserande. Att istället specificera sossarnas synder blev säkert uppskattat bland mina mest bitska kritiker i kommentarspalterna. Internets svenska sfär är som bekant dominerad av borgerliga bloggare. Vill man bli populär är det bäst att ansluta sig till de många skrivglada liberalerna i Sveriges eviga strid mellan höger och vänster. Men Åsa Linderborg styrkte mitt intryck av att polariseringen ofta stannar vid polemik. I grunden finns en samhörighet mellan maktelitens höger- och vänsterfalanger.

I boken uppger Linderborg ämnet som hon först hade valt för sin doktorsavhandling i historia. Ämnet ändrades senare, men ursprungligen hade hon ställt frågan om hur det kom sig att "Sverige å ena sidan har världens starkaste arbetarrörelse, å andra sidan hyser en föreställning om att landet saknar arbetarklass?" Linderborgs pappa blev förbannad när han fick höra dotterns fundering. För härdarmästaren Andersson, som hade ägnat huvuddelen av sitt liv och sin svett åt metallverket, lät det skandalöst cyniskt:
"Han reste sig upp så hastigt att stolen ramlade omkull och sa att han var glad att han inte hade Dagens Nyheter - han saknade lust att läsa sin dödsannons varje morgon på ledarplats."

Frågan är fortfarande högst aktuell. I dagens konsumtionssamhälle finns krafter som febrilt försöker sudda bort klassgränserna. Högerns utförsäljning av hyreslägenheter i Stockholm har exempelvis samma syfte som Margaret Thatchers dito i England på 80-talet. Över hälften av de hyresgäster som köpte sin bostad under Thatchers utförsäljningsprogram bytte också politiska lojaliteter.

Frågan om Sveriges alltmer osynliga arbetarklass är också angelägen med tanke på landets pågående avindustrialisering och den massinvandring som skedde under förra seklets sista två decennier. Allt fler av de jobben som tidigare fanns inom industrin har skiftats till tjänstesektorn, med detaljhandeln och andra lågkvalificerade yrken som en vanlig ingångsport till arbetsmarknaden. Processen har drivit ner reallöner trots högkonjunktur. Samtidigt flödar billiga varor in från låglöneländer - där fackföreningar rentav förbjuds - och möjliggör masskonsumtion utan att inhemsk produktion behöver täcka efterfrågan. Priser hålls ner och inflation tyglas.

I USA, där processen ytterligare drevs på tack vare löjligt låga energikostnader och kreditmarknadens avreglering, ser man nu konsekvenserna. Fastighetsbubblen har spruckit och hushåll som ökade sin konsumtion - och kredit - i takt med bostadens värdestegring ser nu värdet på sin största "besparing" rasa. Miljontals människor förlorar sina hem.

Men det var ännu längre sedan man talade om någon arbetarklass i USA. Medlemskap i facket har på några decennier decimerats och landets största arbetsgivare, Walmart, leder krigföringen mot facklig organisering. Lagar som garanterar arbetarnas rätt att organisera sig negligeras systematiskt av både arbetsgivare och myndigheter. Istället har en ny samhällsgrupp uppstått; "working poor" kallas fattiga som ofta har fler än ett lågbetalt arbete bara för att kunna få ihop ekonomin.

Jag frågade författaren Åsa Linderborg vad hon själv tyckte var svaret på den fråga som aldrig blev till en avhandling. Hur upphörde arbetarklassen att synas när upp emot 80 procent av Sveriges arbetsföra befolkning fortfarande är fackligt ansluten?

- Det har blivit tabu att prata om arbetarklassen, blev Linderborgs svar. Hon förklarade att det svenska folkhemmet aldrig var Socialdemokratins privata projekt, utan byggdes i konsensus mellan sossarna och näringslivstoppar. Resultatet blev så framgångsrikt att man började blunda för de stora skillnader i levnadsförhållanden som uppstod inom arbetarklassen - skillnader som i ännu större grad lever kvar idag.

Åsa Linderborg, som i vuxen ålder bytte till sin mors efternamn, är marxist. Hennes personliga perspektiv på omvärlden grundades inte bara hemma i sin pappas arbetarklasshem, utan i allra högsta grad på helgerna hos sin mammas familj. Mammans släkt var ryssättlingar och samtalen hemma präglades av musik, litteratur och politik. Mycket i boken pekar på att Åsa lärde sig reflektera över vardagen med pappa genom att vistas i sin mammas okonventionella hem. Skulle Åsa Linderborg karakterisera mammans släkt som bohemiska intellektuella?
- Absolut, svarade hon.

Linderborg höll med den tes som jag samma vecka hade drivit i Sourze om att "den bohemiska livsstilen...//...hade fördelen att den gynnade solidaritet mellan uttrycksfulla kulturarbetare och samhällets tysta bottenskikt." Men i dagens Sverige betraktas en bohemisk livsstil som omodern. Istället ska staten erkänna kulturens centrala roll genom att säkra kulturarbetarnas ekonomiska trygghet.

Linderborgs fråga satte fingret på den mest förödande konsekvensen av att makteliten fått minskad konkurrens i samhällsdialogen. Tanken om en enad arbetarklass svårligen skulle ha försvunnit från Sveriges nationella identitet om inte för kulturarbetarnas självvalda intåg i konsumtionssamhället. Makteliten, som blev obekväm med att tala om en sammanhållen arbetarklass, ju större klyftorna inom arbetarklassen växte, har fått täckning av en kulturelit som har svikit de intellektuellas traditionella roll - att tala sanning till makten.

Visserligen finns det andra mekanismer som också spelar roll. Den senaste stora invandringsvågen bar med sig folk från mycket större avstånd än Europa. Segregering, språkklyftor och inte minst svenskarnas förträngda rasistiska arv har medverkat till att skapa en regelrätt underklass. Det är ingen tillfällighet att av Sveriges största "industrier" förblir invandrare minst representerade i just media. Som Åsa Linderborg själv uppgav om sin arbetsplats, Aftonbladet, möter många kulturarbetare invandrare ur arbetarklassen först när städarna anländer.

Sveriges mediekoncentration bidrar också starkt till elitens konsensus, vari Socialdemokratiska karriärister och näringslivets furstar kommit överens om att arbetarna tagit ett gemensamt kliv in i medelklassen. Under tiden har dagens kulturelit omsorgsfullt lyfts fram via statens bidragssystem och ytterligare fjärmat sig från något bohemiskt ideal. Ett system av statlig försörjning ska främja mångfalden. Men till vilket pris?

Betrakta bara hur Kulturrådets hot mot Mana drev hem poängen att oavsett djärvt och provocerande innehåll, är kulturtidskriften helt beroende av statens generositet. Avhoppade redaktörer från "feminismernas husorgan" Bang tillägger att hoten kommer lika mycket inifrån som från borgerlig åtstramningspolitik DN 25/2. De raljerar mot ett hederskodex som ser kuvertklistrande som revolutionär verksamhet - men gränsen drogs när styrelsen avslog Spy bar som festlokal. Tydligen får internt moraliserande kompensera för de redan frälsta prenumeranterna och statlig försörjning. Fast i samma ögonblick tidskrifterna får sin legitimisering, undergrävs deras relevans.

Ironin borde inte undgå trogna Sourze-läsare. Med dagens teknik finns knappast behov av statligt stöd för att föra ett samhällskritiskt budskap. I andra världsdelar har Internetbaserade alternativmedia blivit en vital röst att räkna med. Men på IT-föredömet Sveriges elektroniska motorväg uppmärksammas mest mode och skvaller. Under tiden inskränks den livsviktiga debatten om yttrandefrihet till Internets avigsidor - "porr, hets, hat och exploatering" DN 24/1 - istället för dess möjligheter.

Åsa Lindeborgs fråga om det fanns någon bevakande bloggare i bokcirkeln speglar verkligheten som vi nu lever i. Offentligheten har krupit längre in under huden på dem som utformar elitens konsensus, med effekten att makthavare blivit mer sparsamma i sina spontana uttalanden för att gardera sin välpolerade offentliga framtoning. Men utan obundna röster som frigjort sig från hyperkonsumtionens karusell, hörs bara ekon av elitens samstämmighet.

Av Patrick Gallagher 28 feb 2008 09:29