En bekväm osanning

När man i dagens samhälle talar om "Global uppvärmning", verkar minst 70 procent vara de mest rutinerade miljövetare. Ålder, kön, social status och utbildning verkar inte spela någon roll. Det talas om bilbyten, lågenergilampor och människors dumhet, "att vi inte gjort något tidigare är oförståeligt", "tänk på dina ofödda barn" osv. Att global uppvärmning är mänsklighetens fel är vedertaget. Att säga emot verkar vara det samma som att var helt tappad bakom flötet. Hur kommer detta sig?

För det första, det bankas ju dagligen in i skallen på oss. Alla erbjuder mer miljövänliga produkter; ekologisk öl, fönster som håller inne värmen, lågenergilampor som i längden skapar mer restenergi, etanolbilar nu börjar det talas om att det kanske inte är så miljövänliga trots allt, till och med våra kläder ska vara ekologiska! Är det ingen som känner att det hela börjat gå överstyr?

För det andra, vi har ju allas vår käre Al Gore. Jag förstår att det han säger är lätt att ta till sig, han är karismatisk och en god retoriker. Fram tills att jag såg filmen höjde även jag denna klipska gubbe till skyarna. Och det börjar ju bra;
"Hello, I’m Al Gore and I used to be the next President of the United States."
Bra där, bra där, lite humor en riktig isbrytare. Sen börjar det sakta gå utför. Han visar sina diagram som är mycket oroande om man inte ser på dem lite nog grannare, för är det inte så att... Jo, det är det. Hans diagram visar nämligen motsatsen till det han säger. Temperaturen stiger nämligen innan koldioxidhalten. Om det var CO2 som styrde temperaturen, borde det inte vara tvärtom?

Sedan när han börjar berätta om sin son som blev överkörd vid sex års ålder, då blir jag riktigt förrvirad. Med hjärnan på högvarv försöker jag förstå hur detta naturens fenomen satt sig bakom ratten på en bil och kört över hans son. Fantastiskt, kan man tycka tills man ser lite till på filmen och inser att detta bara är ett sätt att manipulera folk. För genast efter varje personligt missöde dyker hans skräddarsydda diagram upp. Känslan av upprördhet sitter kvar. Ungefär så här fortsätter sedan filmen.

För den som gärna följer med strömmen och inte har tid eller ork att ifrågasätta det som massmedia spyr ut, är Al Gores filmatiserade åsikt, lätt att ta till sig och göra till sin egen.

För att avsluta, kanske är det jag som är helt ute och cyklar. Vem är jag egentligen? Tjej, knappt 18 år, jobbar på McDonalds, har jag något alls att säga till om? Nej, egentligen inte. Jag har inget att säga till om, jag har dock rätt att uttrycka mig! Det är det jag gör. Jag uttrycker mig.

Av Annika Arve 13 feb 2008 08:47