En röd Audi

En röd Audi dyker upp i backspegeln. Det tar min hjärna mindre än fyra sekunder att notera att det är en kombi. För att vara på den säkra sidan kastar jag ett öga på nummerskylten. Jag vill veta numret för att någonstans i det autonoma hjärnsystemet finns det en sådan koppling.
Numret är inte likt heller och jag andas igen efter de sex sekunderna som tiden stått helt stilla. Min bil har rört sig drygt femhundra meter framåt. Jag sitter i bilen och min uppmärksamhet har återvänt till nuet.

Hade detta hänt för några år sedan, hade jag varit tvungen att svänga av vid närmaste avfart, sätta händerna för ansiktet och låtit minnena studsa mot mina näthinnor. Idag kan jag lugnad köra vidare nöjd med att bilen är röd, det är en Audi och har ett registreringsnummer som jag redan har glömt.

Då för fem år sedan satt en ung man bakom ratten i en röd Audi, sedanmodell. Bilen stod stilla och var noggrant parkerad i skogsbrynet på den ensliga vägen. Motorn gick, radion spelade och halvljuset var påslaget. De två vita käglor spred ett egendomligt ljus över det nyfallna tunna snötäcket. Runt bilen var snön helt orörd ända tills polisen anlände till platsen. ESB, ESB, ESB…

Bokstäver och siffror på nummerskylten är etsade fast i svålen under mitt gråa hår som just idag är både fönat och nyklippt. Mina händer vilar avslappnade på ratten och cd:n surrar på inne i cupen. En sportig bil, säger några av mina vänner. Nästan lika sportig som din röda Audi, är det ingen som uttalar. Det är bara jag som kopplar samman tankarna mellan då och nu. Jag minns den stolthet och den berusning som jag upplevde när jag rattade hem min snygga, sportiga röda bil. Vilken häftig kontrollpanel, var en av de första sakerna jag kommenterade vid köpet. Klimatanläggning, farthållare, airbag, el-hissar, ja, verkligen fullutrustad och sportig.

Den röda Audi:n var bara en bil, lätt ersatt både av andra bilmodeller och nyare varianter. Utrustningen idag fem år senare är ännu modernare och häftigare. El-hissarna de samma.

Under fem år har jag bit för bit bearbetat både de verkliga minnesbilderna och de i min egen spontana version av det som skulle kunna ha hänt istället. Bilar och minnen är utbytbara eller i vart fall är minnen omprogrammeringsbara. Bilar kan lackas om, poleras och fräschas upp. Minnen kan utplånas, förskjutas, bli uthärdliga och blekna. För mig är en röd Audi idag nästan bara en röd bil. Men för den unge man som satt i min bil slutade livet just den kvällen, just i den röda Audi:n med sina ljuskäglor över snön. Han hette Mathias. Ett namn som betyder Guds Gåva.

Än idag känner jag mig osäker på om jag ska skriva var eller är om honom. Kanske döden förändrar såväl tillvaron som språkreglerna? Ska man skriva i presens eller imperfekt? Ska det heta, han är min son eller han var min son?

Chocken, sorgen, förtvivlan och smärtan är densamma oavsett hur jag skriver det. Men på något sätt är det märkligt att de mest banala tingen kan kännas viktiga trots allt. Som t ex detta med är eller var. Eller som att komma ihåg vilket datum han begravdes. Jag borde ju veta, jag var ju där. Jag kan redogöra för varje sekund av akten i kyrkan, men inte komma ihåg datumet från år till år.

Jag gråter när jag inte kan komma ihåg. Jag gråter när jag inte vet hur jag ska skriva. Heter det var eller är?

Farten är för alltid röd...

Av Gun Lundberg 12 feb 2008 11:21