Betydelselöshetens betydelse

Då innan, för några år sedan insåg jag plötsligt att jag hade betydelse för andra. Att det jag förmedlade kunde ge någon något. Nu har jag plötsligt insett min egen betydelselöshet.

Det jag kan ge är ett minne av omtänksamhet inför eller efter en operation. Jag kan ge mina barn minnen dåliga och bra som de kan bära med sig, men min betydelse är inte så värst imperativ. Precis som för mig och alla andra så handlar barnens liv och erfarenheter av interaktion med andra människor. Relationerna som de bygger upp på grundval av det vi som föräldrar förmedlat. I värsta fall är jag en dryg mamma och vi bästa en knasig mamma.

Det handlar om motsatser, dessa ständiga motsatser som hela tiden ställs mot varandra, och där mörkret är den givande kraften till lyckan och harmonin, för det är i mörkret som jag lovar mig själv att aldrig glömma denna stund den dagen ljuset kommer åter. Det är aldrig tvärtom; I stunder av lycka stannar vi sällan upp för att bevara känslan inom tills den dagen då de mörka fingrarna jagar vår rygg.

Glädje kontra sorg, hälsa kontra sjukdom, fattigdom kontra rikedom och frid kontra oro. Vi letar efter balansen mellan ytterligheterna och jag förundrar mig över att mänskligheten behöver uppleva det negativa för att till fullo kunna ta till sig det positiva.
Allt är relativt och så även detta, förstår jag när min hjärna blir ockuperad av tankar som handlar om de två männen som varit allvarligt sjuka:
Efter lång tids behandling, stor sorg och dödsfruktan återvänder båda männen tillbaka till ett fullvärdigt liv men de har tagit till sig erfarenheten som sjuk under en lån tid på olika sätt. Den ene älskar livet ännu mer nu och ser det som en gåva, den andre tycker att inget är en kick mer. Det han varit med om var en sådan stark upplevelse att inget kommer att gå upp mot det. Dessa erfarenheter är ytterligheter och två olika sätt att se på en andra chans i livet.

När vi nu tydligen är tvungna till att vara med om det mörka för att riktigt kunna se det lilla och det vackra så hur kan det vara att vi inte kan greppa känslan och för evigt bevara den?

Kanske handlar det om det jag började med, att se vår egen litenhet i det stora hela. Att vara medveten om att med goda gärningar kunna sprida ringar på vattnet, men att min egen betydelse är just som ringen på vattnet; subtil och förgänglig.

Av Birgitta Stiefler 12 feb 2008 14:45