USA-valet: Coke eller Pepsi?

Nio månader före presidentvalet förutspåddes "Super Duper Tuesday" till att bli den stora avgörande striden mellan kandidaterna. Några dagar senare vet man fortfarande inte vad resultaten egentligen innebär. Klart är att kampen mellan Demokraternas toppkandidater kommer att fortsätta lika hårt fram till nästa stora primärval den 5:e mars.

Republikanernas utfall är enklare att tyda; Mitt Romney har hoppat av och John McCain blir Republikanernas kandidat i november. Men vilka Republikaner ska han företräda? Partiet är svårt splittrat över en politiker som för bara sex månader sedan räknades helt bort. Då hade McCains kampanj redan tagit slut på pengar och hans valarbetare sparkats.

Opinionsundersökningar visar att bland väljare som deltog i Republikanska premiärval och betraktar sig själva som krigsmotståndare, har McCain fått dubbelt så många röster som sina medtävlare. Men McCain stödjer kriget och har även sagt att han kan tänka sig amerikanska trupper blir kvar där i 100 år. Fram till i tisdags hade inte McCain lockat tillräckligt mycket väljare som uppgav sig vara "Republikaner" för att kunna vinna ett enda primärval. Det betyder att så kallade "independants" har varit hans största stöd. Sådana blir ett lätt byte för den Demokratiska kandidaten senare, speciellt om det blir Obama, som har fördelen att faktiskt ha röstat emot kriget en gång.

Ultrakonservativa Republikaner avskyr McCain. Radiostjärnan Rush Limbaugh menar att McCain kommer att förstöra partiet. Den likatänkande Anne Coultier har sagt att hon hellre röstar på Hillary än John McCain. Men trots interna strider bland Republikanerna och en kandidat vars bakgrund verkar lika dunkel som hans chanser att samla Republikanska väljare i november, läggs huvudfokus på de två historiska Demokratiska kandidaterna, Hillary Clinton och Barak Obama.

Amerikanska TV-kommentatorer gottar sig i kandidaternas tvekamp; "Do we have a lot to talk about! This is it, it’s Christmas kids!" Så inledde Tim Russert USA:s mest populära politiska pratprogram i söndags. Hans gäster, professionella politiska konsulter från båda partier, tindrade med ögonen och i ännu en timme snackades det valstrategier medan man fortsatte att helt ignorera politiken som kandidaterna faktisk företräder. Det påminner om eftersnacket till vilken dokusåpa som helst. Istället för politisk analys får man skvaller och spekulationer.

Mainstream-media håller i och för sig på att vrida och vända på valstatistiken från i tisdags, men andra viktigare frågor lyser med sin frånvaro. En opinionsundersökning som nämndes bara i förbigående i helgen rörde frågan om hur partiernas ledande kandidater faktiskt skulle klara sig i en kraftmätning mot varandra. Vem skulle vinna i november, Republikan eller Demokrat? Som det ser ut idag, har varken Hillary eller Obama någon säker chans att segra över McCain. I söndags var skillnaden mellan kandidaterna några få procentenheter. I en kamp mellan McCain och Clinton, leder McCain med 49 över 46. Siffrorna upprepas när man ställer McCain mot Obama, fast där leder Obama med 49 över 46. Förklaringen är att det finns för lite skillnad mellan Clintons och McCains politik, och därför blir Obama den starkaste Demokratiska motståndare. Men det skrämmande i prognosen är förstås den smala marginalen.

Den fråga som helt försvunnit under premiärvalen rör USA:s förutsättningar som demokrati, vars grundfundament naturligtvis är fria och rättvisa val. Sedan de senaste två presidentvalen har flera böcker och akademiska studier redovisat fusket som främst ägt rum i delstaterna Florida och Ohio och som varit avgörande för Bushs segrar. I huvudsak handlade det om att obefogat stryka tiotusentals personer från vallängderna, så väl som att oproportionerligt fördela valmaskinerna mellan fattiga och mer välbärgade bostadsområden. Resultatet blev att fattiga och oftast svarta väljare löpte stor risk att antingen förnekas sin rätt att rösta eller få köa i timtals - ibland i regnet - för att kunna rösta.

Vad har gjorts sedan dess för att undvika risken för att valfusk avgör resultatet i november 2008? Knappast någonting alls. Tvärtom kan det bli ännu svårare att garantera ett säkert valresultat i november. Visserligen har några nya reformer kommit till, men under täcket görs systemet ännu mer opålitligt och fler väljare utestängs. Kravet på en väljarlegitimation har exempelvis införts i flera delstater. Syftet sägs vara att hindra människor från att rösta fler än en gång. Men faktum är att den typen av fusk inte förekommer. Det finns inte ett enda fall i modern historia där någon har åtalats för ett sådant brott. Däremot vet man att många människor inte kommer att skaffa sig den nya legitimationen, på grund av kostnaden och byråkratiska besvär. Mest blir det gamla och fattiga som kommer att avstå - med andra ord Demokratiska väljare.

I en annan åtgärd har elektroniska valsmaskiner i mycket stor utsträckning fått ersätta de gamla mekaniska maskinerna som blev en av orsakerna till valskandalen i Florida 2000. Problemet är bara att de nya maskinerna är tillverkade med undermålig teknik och inte producerar någon pappersutskrift som kvitto på vem man röstat för, vilket senare skulle kunna användas i en manuell omräkning. Mycket vittnesbörd finns från 2004 om elektroniska valmaskiner som räknade fel eller helt enkelt ändrade väljares röst framför ögonen på dem. Dataexperter har visat hur lättmanipulerade och sårbara för virus de nya maskinerna är. Därför har flera stora delstater nu beslutat att förkasta den nya tekniken och återgå till de gamla. Men för de flesta områden är det för sent att fatta ett sådant beslut.

Valets giltighet riskeras också genom den växande skara oberoende väljare som i senaste valen visat sig vara avgörande för slutresultatet Primärvalen har också visat hur viktiga dessa väljare är för kandidaternas chanser att vinna. Rent konkret brukar presidentvalet avgöras av ett par delstater där så kallade "swing voters" partiobundna väljare blir vågmästare. I ett val med mycket smal marginal ökar därför risken att resultatet manipuleras. Det säkraste sättet att garantera ett rättvist valresultatet är helt enkelt om det blir "landslide", dvs. att någon vinner med en förkrossande stor majoritet. Men det ser inte ut att bli det i år heller.

Det finns främst två skäl till att det blir så jämnt mellan kandidaterna. Det första är reklamens oerhörda kraft. Långt mer pengar, tid och resurser används för att påverka väljarna via valreklam än genom kandidaternas politiska opinionsbildning. Processen blir detsamma som att bilda ett stort märkesnamn en av Obamas strateger nämnde nyligen att namnet Clinton är "det största märkesnamnet i Demokratisk politik". Båda sidor utnyttjar världens skickligaste reklamare. Det blir naturligt att det drar mycket jämnt mellan dem.

Det andra skälet till den jämna fördelningen beror på att kandidaterna trots allt inte skiljer sig särskilt mycket. Man behöver inte närgranska deras politik för att bekräfta att så är fallet, utan det är bara att betrakta den rekordstora kostnaden för valet. En gammal sanning inom reklamvärlden är att ju mer två produkter liknar varandra, desto mer reklam måste man skapa för att den ena ska framtstå som mer populär. Hittills har endast primärvalskampen mellan Clinton och Obama kostat mer än något presidentval i historien förutom 2004. En halv miljard dollar har hittills satsats. Redan till sommaren kommer valet att slå alla rekord för hur mycket det kostar att bli vald till president. Snart slukas det lika mycket stålar som reklamkampen mellan Coke och Pepsi.

Just nu är det mycket jämnt mellan Clinton och Obama. Några börjar oroa sig för att inget avgörande komma att ske förrän vid konventet i sommar. Det anses som mycket riskabelt om ingen klar vinnare koras förrän dess, eftersom det skulle innebära en eftersläpning i den stora kampen mot McCain. Men en större risk är vad som skulle hända om konventet inleds utan att nomineringen redan är avgjord. Då blir rösterna hos de så kallade "super delegates" helt avgörande. De är aktiva och pensionerade politiker som i egenskap av sin status i partiet får en egen röst. Det skulle bli en ödets ironi om nomineringen avgörs av ett gäng pampar efter den dyraste premiärvalskampanjen i amerikansk historia.

Av Patrick Gallagher 08 feb 2008 15:13