"Ping-pongkingen" - matchboll Jens Jonsson

Betyg: MVG
Titel: Ping-pongkingen
Genre: Drama
Regi: Jens Jonsson
Medverkande: Jerry Johansson, Hampus Johansson, Georgi Staykov, Ann-Sofie Nurmi, Frederik Nilsson m fl
Speltid: 1 tim 52 min
Premiär: 8 februari

Trots att strömmen gick under visningen och att han skrivit "Fuck" på den amerikanska flaggan - en total katastrof, enligt regissören själv på sin blogg - tog långfilmsdebuterande svenske Jens Jonsson hem segern för bästa drama i den prestigefyllda Sundance-festivalen i USA: Ett tragikomiskt brödradrama där familjen blir spelplats för en kamp på liv och död.

Du som såg SVT:s dramaserie "God morgon alla barn" för nåt år sen kommer att känna igen dig i den jonssonska estetiken; ett subtilt stiliserat färg-, ljud-, ljus-, och scenografiskt landskap, som liknar Roy Anderssons blekt gråtonade filmvärld som rör sig mellan dröm och upphöjd realism. Själv säger Jonsson att han tidigt kände släktskap med David Lynch och jag hoppas att han framöver kommer att luta mer åt det hållet än åt Anderssons formspråk, som lätt blir manierat i sin intention att spela bortom vardagsrealismen samtidigt som berättelserna springer ur den realistiska urkällan.

Idén till filmen är hämtad direkt ur verkligheten som utgör det råmanus som sen med hjälp av författaren Hans Gunnarsson blev "Ping-pongkingen". I centrum står den överviktiga och mobbade storebrodern Rille, pingiskung och vardagsfilosof och lillbrorsan Erik, som charmar tjejerna och är polare med alla. När en undangömd familjehemlighet avslöjas växer avståndet och hatet sipprar in mellan bröderna, som trots sina yttre olikheter har en djup kärlek till varandra. Vem är vem? Existentiella frågor om den egna identiteten och tillhörighet tränger sig på. Vem kan man lita på egentligen? Rille - suveränt gestaltad med anspråkslös närvaro och klockren timing av Jerry Johansson - tar livet och frågeställningarna på djupaste allvar, när ingen annan gör det, vilket får ödesmättade följder för både honom och resten av familjen.

Det är tveklöst Jerry Johansson som är motorn i den här filmen, även om de andra skådespelarna gör sina roller rättvisa. Johansson är ett fynd och bär på en stor skådespelare i vardande inom sig, om han skulle vilja överge scooter-mekanikerdrömmarna för filmen. Han blir den logotypiska seriehjälte som Jens Jonsson velat kondensera honom till, men en hjälte av helt andra mått än de som vanligtvis gestaltas på filmduken. Han har något av den 61-årige Bernhards hjältestatus, som förra året dök upp i Johan Klins långfilmsdebut "Darling", en roll som förövrigt kammade hem en guldbagge för bästa manliga huvudroll till Michael Segerström. Det är vardagsmänniskor som inte riktigt passar in i den tidstypiska samtidsmallen, men som är sig själv trogna och därigenom vinnare på det mänskliga planet.

Överhuvudtaget är Jonssons filmfigurer sådana, vilket gör att "Ping-pongkingen" blir en djupt humanistisk berättelse om den mänskliga existensens villkor som vi alla delar, oavsett om vi är inne eller ute för tillfället.

Ps.
Filmens fotograf Askild Vik blev också belönad i Park City i Utah för filmen fick även priset för bästa foto.

Av Monika Wehlin 06 feb 2008 11:13