Vårkänsla ända ut i fingerspetsarna

Såg du ljuset igår?
Det som förebådade en ny tid?

Jag såg det när jag stannade upp efter att ha lämnat soporna. Jag stod och tittade mot himlens numera klara gråhet, och den fick mig att dra på mungiporna.
"Kom killar. Har ni lust att båla lite", sa jag till sonen och dennes kompis.
De var redan ute efter att i bilen hem ha konfererat om lådbilen de skulle bygga. Den väl använda sittvagnens hjul skulle få agera underrede, men när jag blickade ut över åkern såg jag bara två pojkar som körde sittvagnen i diket. De hade mäkta roligt och jag insåg att min delaktighet i lådbilen än så länge inte var aktuell.
"Klart vi vill båla, mamma. Vänta lite bara", ropar den lille och jag går in och inhämtar material inför årets första rensning. Efter en stund kommer pojkarna springande och har glömt allt om eldandet, för nu vill de istället såga ner den gamla häcken på baksidan.

Jag går sakta omkring på den mossbevuxna gräsmattan och samlar in små björkkvistar som trillat av i en av de många stormarna som varit denna vinter. De små kvistarna bryter jag i små fina bitar och när jag slängt dem på elden smattrar det så mysigt.
Det blir nästan ett halvmeditativt tillstånd då jag hör barnens prat i bakgrunden blandat med eldens energiska sprakande. Jag längtar efter lärkans första vårsång men inser att den och jag har vår första dejt först om en månads tid. Än så länge njuter jag av stillhetens ljud, och av att dofta. Mina doftsinnen har blivit subtila och känsliga. Jag ler för mig själv och känner en enorm stolthet över att lyckats bli av med det stora mörka moln som fått mig att känna skuld och skam i så många år. Närmare bestämt 25 år har jag gått och gömt mitt behov för omgivningen. Så många gånger jag fått höra "Röker DU, du ser verkligen inte ut som en rökare", och skammen la sig som en rökfilt över mig och jag tände ett bloss.
Jag arbetade en period på en lungavdelningen, men kunde ändå inte ta till mig att detta kunde hända mig. Jag menar KOL, småcellig bronkialcancer den bara rökare får, astma eller för den delen emfysem.
Det enda jag fick var skuldkänslor och jag kände skam över att inte kunna sluta. Jag var rädd för att utsätta min omgivning för irritation och ilska på grund av abstinensen men kunde inte få in i huvudet att genom att fortsätta röka utsatte jag dem för oron att jag skulle dö i förtid.

Nu gick jag här och hade ingen aning om vad jag hade i mina fickor. För 1½ månad sedan hade jag inte gått någonstans utan mina cigaretter. Så mycket tid gick åt med att i tankarna förbereda och ha framförhållning så jag skulle slippa den stunden då jag inte hade något som kunde tillfredsställa mitt drogberoende, för jag insåg att det var just det.
Det i sig ökade på skulden och skammen och till slut fanns det inte mer plats inom mig så jag sa adjö till något jag inte trodde jag kunde leva utan.
I 25 år rökte jag, och nu är jag en något vacklande men envis ickerökare. I fyra veckor har jag inte rökt och idag kände jag befrielsen över att kunna dofta jorden, gräset och våren.

Fötterna börjar frysa lite, kvistarna är nästan slut och barnen har blåsor i händerna efter allt sågandet, så vi går in i det varma köket, lagar lite varm choklad och pratar om allt som komma skall.

Av Birgitta Stiefler 05 feb 2008 13:11