Sjukvården i kris

Så hände det som absolut inte fick hända! I över fem år har vi vakat över vår Käre och varit så noga med att inte lämna honom ensam. Efter den sista sjukhusvistelsen för två år sedan har vi bara haft små varningar. Yrsel och svimmig: In för koll och hem dagen därpå.

Men balansen miste du ju den senaste gången så rullatorn har varit din livlina. Liksom jag själv numera måste använda rullator på distans. Resor och så. Korta sträckor klarar jag ändå.

Men i ditt tillstånd fick du bara inte bryta dig på något sätt. Både din Kol och dina blodförtunnande medel som du ätit efter dina stroke gör dig så utsatt min Käre. Men ändå:
Jag var här och när olyckan hände kunde jag ingenting göra. Det gick så fort.

Plötsligt låg du på golvet och jag kunde se i ditt ansikte hur svårt skadad du var. Dina gråvita kinder där kallsvetten rann sade mig att du hade väldigt ont fastän du inte kunde säga någonting. Jag förstod att lårbenet var av. Den vinkeln kan man inte lägga benet i annars.

Rutinen har jag nu: först ambulansen och sedan sonen och exet. De bilburna. Timmarna på akuten kunde ha tröttat ut en frisk ung människa. Där låg du i timme efter timme medan de grälade om vart de skulle sända dig för att slippa betala! Men du fick morfin i alla fall.

Rätten att välja sjukhus i dag står med stora bokstäver i alla informationsfolder. I mån av plats står mycket mera finstilt. Och att det handlar om respektive sjukhus budget står ingenstans.

Man bör operera ett lårbensbrott snabb - inom ett dygn säger sjukvårdsupplysningen. Till och med ett dygn är lång tid att vänta. Men här kommer en svårt sjuk gammal man, snart 84 och enligt alla papper snart död av sina stroke, sin kol eller sitt hjärta. Huddinge ville lämpa över honom till SöS för att slippa betala Rehabsavdelningen på Dalen.

Ok sade sonen: Om vi blir garanterade en operation i natt på SöS. Nej det kunde ingen lova. De kunde sända honom vidare till Sabbatsberg. Och där då? Ja, de hade ibland fått sända vidare till Enköping.

Nu är vi vana att tampas med vården och sonen hade turen att få en läkare som var ung nog att bry sig. Denne underbara kille använde över fyra ! på akut mottagningen livsviktiga timmar till att ringa och få tag i någon överordnad som hade rätt att beordra operation genast.

Efter rätt samtal låg Den Käre på operationen efter mindre än en timma.

Vi var rädda. För blödningar och för andningen man man har ju inget val. Och operationen gick bra. Helgen på Huddinge och så åter till Dalens sjukhus som alltid varit sista anhalten på vägen hem.

Men nu är allt mer osäkert. Vi måste bygga om lite för att få in honom i huset. Baktrappan kommer han aldrig mera att kunna gå i. Och han kommer inte mera att få bo i sitt eget rymliga rum där han har sina älskade bibelsamlingar och sina gamla möbler, utan blir fast på mitt våningsplan i gästrummet. Det lilla trånga.

Men allt det där är jordiska saker som dottern brukar säga. Själv ber jag inom mig hela tiden "Käre, orka kämpa på lite till. Du fattas oss redan!"

Och jag tänker med ren fasa på de gamla sjuka som kommer in på akuten utan någon som är stark, påläst o modig nog att strida för dem. Hur länge blir de liggande på den överfyllda akuten? De kan ju inte ens tala om de är i det här skicket? Och hur länge till orkar personalen - fotfolket?

Av Sunny Börjesson 30 jan 2008 12:25