Utvecklingen inom psykiatrin står och stampar

När det händer något så tråkigt som det hände med min bror Robert, så tycker jag att det borde ligga i samhällets intresse att förändras, så att situationen undviks framöver. Det borde ske en utveckling till något som är bättre. Jag vet att det finns många människor som arbetar för att det ska skapas förändringar till det bättre. Men förändringen uteblir.

Utvecklingen till det bättre verkar stå och stampa på samma ställe när det gäller psykiatrin. Varför?

Via mitt arbete har jag som uppgift att stötta olika handikappföreningar. Däribland finns Schizofreniförbundet. När jag har träffat den lokala föreningen och lyssnat på vilka frågor de arbetar med och vilka problem de ställs inför, reagerade jag över att det är samma frågor som jag själv arbetade med i början av 1990-talet. När jag påpekade detta, så fick jag veta att det inte har hänt så mycket.

Det är mycket tid och resurser som läggs ner på att försöka lösa problemen omkring personer som drabbas av psykisk sjukdom. Det finns många bra lösningar som fungerar, men de kommer inte till användning när de behövs. På något sätt försvinner de in i en sörja av åsikter.

Dessa åsikter brukar kretsa omkring
• Individens fria vilja
• Personlig integritet
• Vetenskap
• Organisatorisk effektivitet
• Ekonomisk effektivitet
• Konkurrensens frammaning av det "bästa"

I en historisk tillbakablick märks det att ovan uppräknade åsikter är modebetonade. De växlar över tid och har en tendens att förändras efter dem som innehar makten för tillfället.

När är en person fri att välja själv? I vilka situationer klarar en person att välja själv?

I Roberts fall så hade hans hjärna påverkats av en hormonrubbning och påföljande ämnesomsättningsrubbning. Tumören hade även skapat blödningar i hjärnan. Var han kapabel att inse vad som höll på att hända honom. Utnyttjade han sin fria vilja?

Hävdandet att det värnades om hans fria vilja och personliga integritet när han inte fick någon hjälp alls, utan utelämnades till sig själv i detta tillstånd, kan ifrågasättas rejält.

Det jag upptäckte var att just detta, att ifrågasätta dessa saker under Roberts levnad, gick inte. Lagen tillät inte det. Efter Roberts bortgång fanns inte viljan att utreda det. Hela det juridiska systemet vände allt emot Robert. Skulden var hans.

Är det så att bristen på utveckling till det bättre för personer med psykisk sjukdom stoppas av att vi har ett juridiskt system, som ställer för stora krav på den enskilde individen vid ett ifrågasättande av samhällets instanser.

Detta är i alla fall min personliga erfarenhet.

Av Marie Hellström 27 jan 2008 16:55